Under slutet av 1800-talet pågick en tidvis livlig debatt om arbetarnas arbetsförhållanden och arbetstider. En som deltog aktivt i diskussionen var den kände folkbildaren och läkaren Anton Nyström. Den 8 april 1890 föreläste Nystöm i Börssalen och talade bland annat om hur lång en "normalarbetsdag" bör vara. Dagen därpå skriver en av åhörarna det här brevet. Den anonyme skribenten har reagerat på vad Nyström sagt om lantarbetarnas arbetsdag:

H. Herr Doktor Anton Nyström!

Wahrendorffsgatan 10.

Under Edert föredrag i går å Börssalen kom Ni några gånger att vidröra landtarbetarens långa arbetstid under en del af året. Ni framhöll dervid med betoning hurusom en arbetsdag på ända till 15 timmar ej torde nämnvärdt menligt inverka på dagakarlens helsa och välbefinnande. Att han ej kan få tid öfrig till läsning eller sammanslutning med kamrater efter sitt dagsverke så länge arbetstiden är så lång, är ju tydligt, men härtill skulle då vintertiden lämpa sig. Äfvenså kan man ju antaga att, om någon ohelsa skulle följa af sommarens ansträngningar, hvilan under vintern skulle återställa kroppen i det normala tillståndet.

På vintern är likväl ganska mycket att göra på landet. Det arbetet kan godt utfylla en normalarbetsdag. Och hvad som är visst, inte kan det denna årstid jemförelsevis mindre arbetet återge kroppen den spänstighet och sinnet den liflighet, som släpet och slitet under större delen af året har förtärt.

Klockan 5 skola drängar och statare och torpare i allmänhet vara i herrgården. De flesta hafva en bit att gå dit och ehuru de ligga så länge som möjligt och först resa sig efter åtskilliga purrningar af qvinnfolket, så måste de i allmänhet stiga upp kl 4 à ½ 5. Midt under vår korta sommar är detta ej så farligt men den långa våren och den långa hösten, i mörker, kyla och slask verkar det ytterligt förslöande. (Jag har bott på flera torp och sett detta, likaväl som jag ätit av folkets kost). Halfsvofvande påtagas kläder och skodon allt opiskadt och oborstadt, ögonen blötas i ett bleckfat eller en bunke och torkas på en handduk som sällan tvättas (ehuru hustrun eller pigan lemna den finaste hvita tvätt till staden hvarje vecka). Munnen är slemmig och osund men sköljes icke med aseptin eller vatten. I hast förtäres dåligt kokadt kaffe af dåligt surrogat med liten qvantitet socker och mjölk. Grädde och smör och ägg får arbetaren aldrig – det säljes. När arbetaren kommit fram till herrgården är han ändtligen vaken riktigt. Så arbetas hemma vid till frukost. Först efter denna tagas dragarne ut.

Och under sommaren – hur oerhört förslappande är det ej att gå på åkern i solhettan. Den som försökt det endast litet vet något härom.

Hurudan föda få i  allmönhet de ifrågavarande menskorna. Sällan varm mat, nästan alltid illa lagad, skarpt saltad, uppbränd, full af mjöl, aldrig tillsatt med ägg eller socker o. s. v.

½ 9 tiden på aftonen komma de hem för att äta gröt eller dylikt och sofva.

Men luften är frisk. Ute onekligen. Men inne under natten då lungorna så väl behöfva frisk syretillgång?

Jag såg en ung, liflig torparson. Han gick som liten dräng med kort arbetstid och hjelpte villig och glad till hemma på lediga stunder. Ibland roade han sig med jagt och fångade kräftor om aftonen. När han putsade sin gammelmodiga bössa sken hans anlete af belåtenhet. Året derpå var han stordräng. Ingen skulle ha kunnat se hans förvandling utan verklig smärta. Han var visserligen längre och gröfre, troligen starkare än förut i sina muskler, men så allvarlig, så tungsinnad, trög och liknöjd. Han var fortfarande villig att hjelpa i hemmet och han smekte ännu någon gång hunden och kastade några korn åt hönsen, men glädjen och spänstigheten vara borta och han var lik de äldre bröderna till både lynne och kroppsutveckling. Men nu nalkas den tid att han är man. Kan han vara mäktig en varm, liflig känsla? Kan han förädla racen eller ens hålla den vid det gamla?

Var god och ej upptag detta som en anmärkning, det är blott en upplysning. Hade en diskussion kommit i gång hade det nog framdragits af någon annan, som ej vore af förhållandena tvungen att tiga.

Sthlm d. 9. 4. 90. Med största högaktning beder jag Eder öfverse med min anonymitet.

Förmodligen är det Anton Nyström som gissat vem för brevskrivaren är med följande lilla anteckning:

W. Ruin?