1906 skapades Stockholms slakthus- och saluhallsstyrelse i syfte att råda bot på de sanitära olägenheter som stadens slakterinäring orsakade. Från och med 1912 skulle allt kött slaktas och kontrolleras i det då nyinvigda Slakthusområdet i Enskede. Det här är de tre stämplar man använde för att visa att köttet var kontrollerat.
Anders Brundin, en av medförfattarna till 100-årsjubileumsboken om Slakthusområdet, skriver så här om stämplarna:
"En sak som tillhörde den så viktiga köttbesiktningen var stämplingen. Allt kött som undersökts vid själva slakthuset eller vid någon av köttbesiktningsbyråerna måste förses med en stämpel. Redan köttmånglarnas skrå från 1477 hade en bestämmelse om att bönderna skulle sätta »eghit bomerke« på sina varor. Stämplingen skulle såväl 1477 som 1912 borga för att köttet var prima och att (för det mesta) husmödrarna skulle kunna lita på det kött de köpte.
I begynnelsen av slakthusområdets verksamhet fanns det tre olika sorters köttstämplar. En oval stämpel för kött slaktat vid stadens slakthus, en rektangulär stämpel för kött infört till staden och som besiktigats vid någon av stadens köttbesiktningsbyråer. Till slut fanns också en trekantig stämpel för kött som godkänts »efter särskild behandling«.
Redan 6 september 1912 hade slakthusdirektör Martin Sandeborg uttryckt en önskan att än tydligare markera vilket kött som faktiskt slaktats vid huvudstadens slakthus. Han föreslog att stämpeln skulle innehålla S:t Eriks bild (Erik den helige, Stockholms skyddshelgon och stadssymbol). Detta genomfördes tämligen omedelbart. En insändare i en av Stockholms tidningar den 8 oktober 1912 har ett och annat att säga om stämplandet av köttet. Den ilskna signaturen »Husmor« skriver följande:
'Genom tidningarna erhöllo vi häromdagen den hugnesamma underrättelsen att slakthusnämnden, eller hvilken myndighet det nu vederbör, hade funnit på att ytterligare öka de stämplar, hvarmed det i Stockholm slaktade köttet till dess utomordentliga prydnad talrikt förses, nämligen genom att också åsätta den helige Eriks bild! Hvad skall nu detta tjäna till, måste man fråga. Ser inte köttet redan förut tillräckligt oaptitligt ut med sina tätt sittande violetta stämplar utan att dessa behöfvde ytterligare ökas (…) har någonsin någon av [slakthus-]nämndens medlemmar gjort sig en föreställning om, hvilket ökadt besvär detta stämpelverk förorsakar matmödrarna? Stämplarna är nämligen så fast ditsatta, eller rättare färgen så orubblig, att de måste skäras bort med kötthinnor osv, hvarigenom utseendet förstöres och mycket af den verkligen redan alltför dyra varan måste kastas bort (…) goda herrar, borde vi inte skona S:t Eriks bild?'
(Stockholms Stadsarkiv: Handlingar rörande Saluhalls-styrelsens historia.)"
