Vårterminen 1912, samma år som Olympiska spelen hölls i Stockholm, var ett av uppsatsämnena i en del skolor Betydelsen av ett sunt idrottslif.
Waldemar Kjellin, elev på Nya Elementarskolan, skrev i sin uppsats att ”rekordraseri” - jakten på rekord för egen vinningslystnad – var till stor skada och hindrade det egentliga målet för idrottslivet .
Så här skrev Waldemar Kjellin:
Att skapa en sund själ i en sund kropp är idrottens stora mål. Ett sunt idrottsliv är därför av den allra största betydelse för såväl den enskilde individen som för hela samhället. Men för att idrotten verkligen ska verka (så att säga) förädlande, fordras, att den skall utövas på ett klokt och förståndigt sätt. Ty lika väl som idrotten kan ha ett välgörande inflytande på dess utövare, lika väl kan den vara dem till skada.
För att lättare kunna förstå den betydelse, ett verkligt sunt idrottsliv har, torde det vara lämpligt att först taga i betraktande den skada, idrotten medför, då den utövas på ett oförståndigt sätt.
All idrott blir till skada då den bedrivs ensidigt, då man specialiserar sig på en enda idrottsgren. Följden av denna specialisering blir, att kroppen erhåller en ensidig utveckling. Vissa muskelpartier och organ stärkes och utvecklas, under det att andra stå stilla i utvecklingen.
Orsaken till denna specialisering, som hotar att förstöra det verkligt sunda idrottslivet, är jakten efter rekord. Att sätta rekord i en idrottsgren, eller åtminstone komma ett dylikt så nära som möjligt blir målet. Det är den personliga vinningslystnaden, som träder i förgrunden, istället för den ursprungliga och rätta strävan efter själslig och kroppslig spänstighet. I och med detta s.k. ”rekordraseri” blir idrotten endast en osund företeelse, som skadar istället för att gagna.
Idrottens mål är, som förut nämnts, att skapa en sund själ i en sund kropp. För att nu idrottslivet skall vara sunt och fullt motsvara den betydelse, man vill giva detsamma, fordras en allsidig måttlig utövning av samtliga idrottsgrenar. Om sporten bedrives på detta sätt, så erfares lätt följderna. En allsidigt tränad idrottsman är alltid i ypperligt kondition. Genom att öva (sig) i löpning, hopp, kast o.s.v. erhåller hela kroppen en jämn, karismatisk utveckling, den blir stark och härdad.
Men även själen skulle genom idrotten göras sund. Detta blir också följden, åtminstone i de flesta fall. En verklig idrottsman, som med liv och lust intresserar sig för och ägnar sig åt sport, aktar sig noga för allt, som kan förslappa och försvaga hans kropp och själ. Genom att han sålunda ständigt tvingas att giva akt på sig själv, stärkes och utvecklas själen såväl som kroppen. Denna självkontroll i förening med idrottens fordran på mod och uthållighet hos sina utövare skapa en fast karaktär – en sund själ i en sund kropp. Det är målet och det sunda idrottslivets betydelse.
