Magnus Tigerschiöld, elev på Nya Elementarskolan, skrev i sin uppsats att ordnandet av Olympiska spelen i Stockholm var ett bevis på det stora idrottsintresse som fanns i Sverige. Han beskriver på vilka sätt idrott, i måttliga mängder, var utvecklande både kroppsligt och moraliskt. Men idrottandet, menade han, fick inte uppta för mycket tid så att det gick ut över studier och arbete, då kunde det leda till s.k. "sportidiotism". Den svenska Linggymnastiken hade också betydelse som uppfostringsmedel, skrev Magnus Tigerschiöld.
Vårterminen 1912, samma år som Olympiska spelen hölls i Stockholm, var ett av uppsatsämnena i en del skolor Betydelsen av ett sunt idrottslif.
Så här skrev Magnus Tigerschiöld:
Redan i forntiden insåg man idrottens betydelse. Grekerna voro goda idrottsmän, och från dem kunna många av vår tids idrottsgrenar sägas härstamma. Deras älsklingsidrotter voro längdlöpning, diskus- och spjutkastning, bågskjutning och kappkörning med hästar. Bågskjutning är den enda af dessa idrotter, som i våra dagar ej bedrifvas med stort intresse. I Norden idkades redan tidigt skid- och skridskoåkning, hvilka nyttiga idrotter än idag bedrivas med entusiasm.
Ett annat slag af idrott, som utgått från Sverige och därifrån spridts öfver hela jorden, är den Lingska gymnastiken. I Sverige har intresset för idrott alltid varit mycket stort. Ett bevis härpå är, att de Olympiska spelen detta år skola förläggas till Stockholm.
Det sunda idrottslifvets betydelse för ett folks kroppsliga och moraliska utveckling är ovädersägligt. Idkandet av en förståndig, ej överdrifven idrott gifver kroppen stadga och hållning, ökar musklernas styrka och skärper sinnena. Idrottsmännen blifva mer motståndskraftiga mot sjukdomar och strapatser, ha lättare att övervinna frestelser af olika slag. De inse också mer än andra männsiskor vikten af att hålla sin kropp ren, hvarigenom de föregå med godt exempel och sålunda bidraga till att höja befolkningens hygieniska ståndpunkt.
Ett sunt idrottslif utvecklar ej blott kroppen utan även själen. Viljan stärkes, i det att kroppen tvingas till lydnad, modet ökas och sinnet blir gladare och ljusare. Såsom uppfostringsmedel har den Lingska gymnastiken sin måhända största betydelse. I gymnastiksalarna uppfostras man till ögonblicklig lydnad, hvarigenom man vinner sinnets vakenhet och en uppdrifven snabbhet i rörelserna.
För ett litet land som Sverige är det af största betydelse, att dess invånares kroppsliga och andliga förmögenheter utvecklas och härdas. Studera vi vårt lands historia, skola vi finna, att svenskarna mången gång, endast genom viljans seghet och kroppens motståndskraft, lyckats genomgå de strapatser, genom hvilka för fosterlandet nyttiga och ärorika mål uppnåtts.
I vår tid, då njutningslystnad och jakt på penningar försämrat folkets andliga och kroppsliga hälsa, är ett sundt idrottslif jämte en målmedveten folkundervisning det enda som i någon mån kan upphäfva eller förminska de skadliga inflytelserna.
Råkar vårt land i krig, skall det ej gagnas blott därigenom, att soldaternas duglighet ökats genom idkande af ett sundt idrottslif under fredstiden, utan kommer gifvetvis den färdighet i idrotter, som den enskilde individen skaffat sig, att bli af största betydelse. Så kan exempelvis den träffsäkre skytten eller den snabbe skidlöparen vara sitt land till ovärderlig nytta.
Men idrotten får ej idkas för ifvrigt. Det får ej upptaga en människas hela tid och intresse, så att det verkar hämmande på studier eller annat arbete. Idkas det på sådant sätt, är steget till s.k. sportidiotism icke långt. Den överdrifna sporten med dess jäktande efter nya rekord skadar långt mer, än den gagnar.
Som förut sagts, är det svenska idrottslifvet mycket lifaktigt. Särskilt är den svenska ungdomen i våra dagar mer än någonsin intresserad af idrotten och dess utveckling i en sund riktning. Låt oss hoppas, att detta tyder på att med nästa generation en ny tid ska komma, som frigjord från degeneration, skall ställa fosterlandet högst och endast verka för dess väl.
