Tortyr och dödsstraff
Under 1600-talet var tortyr ett ganska vanligt sätt att tvinga fram bekännelser från människor. På 1800-talet hade de flesta ändrat sig och tyckte att det var fel. 1910 avrättades den sista dödsdömda personen i Stockholm. Idag får inte dödsstraff eller tortyr användas i Sverige för att straffa fångar eller tvinga dem att erkänna brott.
På galgbacken hängdes de dödsdömda
Hängning var en vanlig avrättningsmetod till och med början av 1800-talet. Därefter verkställdes alla dödsdomar genom halshuggning. Sedan slutet av 1600-talet ägde de flesta avrättningar i Stockholm rum på galgbacken utanför Skanstull, utanför staden.
Innan dess låg stadens avrättningsplats på Stigberget på Södermalm, i närheten av dagens Katarina kyrka. 1511 reste stockholmarna tre stora stenar på sluttningen upp till galgbacken. På stenarna fanns böner som skulle påminna den dödsdömde om Jesu vandring till sin avrättning. Bara en sten finns bevarad idag, den så kallade Kalvariestenen.
Länge användes avrättningarna som avskräckande exempel. Det samlades publik som såg på och liket fick hänga kvar så att alla kunde se hur det gick för den som bröt mot lagen. Under 1800-talet flyttade avrättningarna in i fängelserna. Då behövdes inte galgbacken längre och människor glömde så småningom vad platsen hade använts till tidigare.
Vill du bo på avrättningsplatsen?
1936 grävde byggnadsarbetare undan jord för att ge plats åt förorten Hammarbyhöjden. De gjorde ett skrämmande fynd. I jorden låg flera skelett och polisen kom för att utreda ett massmord. Snart förstod polisen att arbetarna hade hittat den gamla galgbackens begravningsplats. Där avrättades alla dödsdömda fångar i Stockholm från 1600-talet och fram till 1877.
Historien om byggarbetarnas fynd tystades ner för att inte skrämma folk från att flytta dit. Idag finns en skylt som markerar var Stockholms sista offentliga avrättningsplats låg.
Källaren Hamburg - sista stoppet på väg till avrättningen
När den dödsdömda skulle avrättas gick den sista färden från något av stadens fängelser, längs Götgatan mot Skanstull. I korsningen Götgatan - Folkungagatan låg en krog som hette Källaren Hamburg. Där gjordes ett traditionsenligt stopp. Den man eller kvinna som snart skulle dö fick gå in på krogen och dricka ett sista glas brännvin, porter eller champagne. I glaset ristades sedan namnet på den dödsdömda in. Sedan ställdes glaset i Sista-supen-skåpet så att alla kunde se det.
1908 stängde Källaren Hamburg och huset revs år 1912. Sista-supen-skåpet finns idag på Stadsmuseet. Ingen vet vart samlingen med alla glas tog vägen.
Den dödsdömdas sista ord
Väl framme vid galgbacken fick den dödsdömda välsignelsen och syndernas förlåtelse av en präst. Den som skulle avrättas fick ibland säga några ord. En del personer höll försvarstal som sedan trycktes upp och såldes på stadens gator. Ett sådant exempel är Brita Christina Wanselius som avrättades 1827. Hon dömdes till döden för barnamord.
Avrättningsplatsen vid Skanstull användes för sista gången den 8 januari 1862. Då avrättades soldaten Per Viktor Göthe för rånmord. Fyra till fem tusen personer var där och tittade på. När offentliga avrättningar avskaffades år 1877 revs galgen på Skansberget.
Bödeln fick sitt jobb som straff
Mannen som skötte avrättningen av dödsdömda fångar kallades för bödel eller skarprättare. Bödeln utförde också andra kroppsstraff, som att slå fången med spö till exempel. Före 1635 var bödeln oftast själv en dödsdömd förbrytare som slapp sitt eget dödsstraff genom att ta jobbet som bödel. Det var ett yrke som övriga stadsbor såg ned på.
Under 1600-talet blev bödelns lön bättre och yrket började gå i arv. En av Stockholms mest kända bödlar heter Mikael Reissuer. Han var bödel i Stockholm mellan 1635 och 1650. Idag har han en gata uppkallad efter sig.
