Den här utredningen från 1963 handlar om hur Stockholms parklekar skulle utvecklas i en stad som växte snabbt. I dokumentet sammanfattas erfarenheterna av den organiserade leken i stadens parker, samtidigt som kommittén lägger fram förslag om hur verksamheten borde byggas ut och förbättras. Utredningens förslag kom också senare att antas.
”När man nu sålunda har en över tjuguårig erfarenhet av parkleken synes det kunna vara motiverat med en översyn av denna verksamhet … Med begreppet parklek avses i denna utredning den organiserade lekverksamhet som under anställda lekledares ledning och överinseende bedrivs i gatunämndens regi på särskilt iordningställda lekplatser i stadens parker."
citat ur utredningen sid.10
I utredningen beskrivs parkleken som något mer än bara en lekplats. Det handlar om organiserad lek med anställda lekledare, på särskilt iordningställda platser i stadens parker. Parkleken sågs som ett sätt att ge barn en trygg plats för lek och fritid i en storstad präglad av trafik, trångboddhet och brist på lämpliga lekmiljöer. Dokumentet visar därför hur frågor om barn, fritid, stadsplanering och välfärd hängde ihop i 1960-talets Stockholm.
Utredningen innehåller också många konkreta förslag. Kommittén ville bygga ut antalet parklekar, förbättra lokaler och sanitära utrymmen, ge parkerna bättre utrustning och stärka verksamheten med mer personal och bättre planering. Källan är därför intressant både som dokument över parklekens historia och som ett exempel på hur staden försökte forma barns vardagsmiljö i efterkrigstidens Stockholm.
