Drängen Carl Mickelsson har lämnat sin hustru Karin Nilsdotter och sina två barn. Han menar att Karin varit otrogen och att deras sistfödda barn egentligen har en annan far.
Carl Mickelsson går därför till länsman och anmäler Karin för horsbrott. Horsbrott är vid den här tiden ett av endast två giltiga skäl för skilsmässa. Lyckas Carl bevisa att Karin legat med någon annan kommer han alltså bli från äktenskapet.
Den 18 maj är paret uppe i Sollentuna häradsrätt och där nekar Karin till brottet. Hon hade ”aldrig begådt någon otrohet emot sin man i ägtenskapet, och fastän hon med honom haft fyra barn, af hwilka 2ne ännu lefwa, hade han dock icke wårdat sig hwarken om henne och barnen, ej eller med henne sammanbodt, utan tagit sig tjenst nu på et, än på annat ställe och låtit all omsorgen om barnens föda och upfostran, på henne ankomma, utan at därtill i någon måtto bidraga, hwaröfwer hon sig nu mycket beswärade.”
Carl vidhåller att Karin varit otrogen, det är därför han ej ”kunnat med henne sammanlefwa, eller welat bry sig om henne”.
Änkan Barbro Andersdotter som varit i Gribby för att besöka Karin när hon var sjuklig efter sin barnsäng, berättar att hon då sett Carl fråga Karin om han var barnets far. Då ska Karin ha svarat: ”Efter du intet will wara fader till barnet, så skall det wäl så wara då”. När Carl gått ut ska Karin ha sagt till Barbro, emellan fyra ögon: ”Gud nåde mig i så olyckelig stund jag kom hit til Soknen at jag skulle bli så olyckelig.” Vid ett annat tillfälle ska Karin ha berättat för Barbro att fältväbeln vid Edsberg vore barnets rätta far.
Även hustru Lisa Blomberg, som hjälpt Karin vid förlossningen i Gribby, säger att Karin i förtroende utpekat inspektorn vid Edsbacka som far till barnet. Karin ska ha arbetat vid Edsbacka året dessförinnan. Men vid själva förlossningen skall hon inte ha angivit någon som barnafader. (På 1700-talet lade man särskilt vikt vid vad modern sade vid själva barnafödandet om barnafadern, varför detta är en återkommande fråga vid så gott som alla faderskapsmål).
Även Lisa Blombergs man, Olof Blomberg, säger sig fått höra av Karin att fadern inte är Carl, till honom skall hon ha uppgivit fogden vid Edsbergs sätesgård. Olof Blomberg minns dock att när Karin föll i barnsäng ska hon ha bett honom gå till Solna och hämta Carl Mickelsson, vilket han också gjort.
Rätten ber nu Karin bekänna att hon haft olovlig beblandelse ”utom sin ägta säng”. Men hon betygar fortfarande ”högeligen häri sin oskuld”. Hur förklarar du de tre vittnenas utsagor? undrar Rätten. Karin svarar att ”sådant wore updichtat, på det mannen skulle, effter sin åstundan, få skiljas wid henne”.
Nu vänder sig Rätten till Carl Mickelsson som på tillfrågan medger det han ”legadt i säng med sin hustru och med henne umgådts både förr, under, och effter det hon framfödt detta sidsta barnet”. Carl vill ändå ha igenom skilsmässan, med de tre vittnesmålen tycker han sig bevisat att Karin begått horsbrott. Karin vägrar dock gå med på att skiljas. Hon bedyrar sin oskuld.
Som en sista pusselbit i denna rättegång dyker en fältväbel Edin upp. Han har identifierats som mannen de tre vittnena titulerat som inspektor, fogde och – fältväbel. Edin säger att han inte haft någon beblandelse med Karin.
När Rätten överlagt om saken dömer man till Karins fördel. Rätten tycker bevisningen är så svag att Karin inte ens behöver svära sig fri, vilket annars var en vanlig metod när bevisen var starka men inte fullständigt avgörande. Detta att Carl Mickelsson legat med sin hustru under hela denna period innebär inte bara att han sannolikt är barnets far. Det tolkades ofta i rättsliga sammanhang som att det äkta paret försonats eller att anklagelserna om horsbrott inte var särskilt sanningsenliga. Hade Carl verkligen trott att horsbrott skett hade han väl inte velat dela säng med Karin igen? kanske Rätten resonerade.
