Med anledning av en skrivelse från Katarina församling på Södermalm till Kämnärsrätten, har Rätten kallat till sig ”Qwinspersonen” Helena Tillman och ”Klädemakare-gesällen” Georg Steffan.
Helena Tillman har 1/10 föregående år (dvs 1738) fött ett barn[1], vars fader hon först uppgivit vara en skomakare-gesäll Olof, men senare sagt att fadern är Georg Steffan. Under ett antal rättegångsdagar med många vittnen inkallade, och några överraskande vändningar, försöker Rätten avgöra om Steffan är barnafadern eller ej, och om de båda två är skyldiga till lägersmålsbrott (dvs olovligt könsumgänge). Steffan själv hävdar sin oskuld.
Den kvinnliga huvudpersonen presenterar sig i rättegångsprotokollet som dotter till avlidne soldaten Nils Tillman, ”född här i staden, 21 år gammal”. Hennes mor Anna Tillman håller krog på Södermalm, ”ofwan Bondegatan”, och där bor och arbetar dottern Helena.
Att Helena skulle vara född i Stockholm är dock fel – hon föddes 11/11 1717 i soldattorpet Lilla hagstugan i Råby–Rönö socken, norr om Nyköping[2]. Enligt Soldatregistret antogs hennes far Nils som soldat No 35 i Gripsholms kompani av Södermanlands regemente Poltava-året 1709, blev fånge (troligen vid kapitulationen i Tönningen i maj 1713), men ”hemkom från fångenskap 1716”. Generalmönsterrulla för 1718 visar att han omplacerades till Råby–Rönö socken och livkompaniet No 98 (hans gamla plats var upptagen av en ny Tillman). Redan 1718 fick han dock avsked för sjuklighet. Mantalslängder visar att familjen tvingades lämna Lilla hagstugan, men inte vart de tog vägen. Gissningsvis begav de sig rätt snart till Stockholm, och deras dotter Helena hade då inte några minnen från Råby–Rönö, utan trodde sig född i Stockholm. Någon uppgift om när Nils Tillman avled har jag inte funnit, men 1737 noterades hans hustru Anna som änka efter soldaten Nils Tillman (när hon anklagades för olaglig försäljningstid vid tre tillfällen[3]).
Klädesmakare-gesällen Georg Steffan uppger sig vara 30 år gammal, född i Frauenstadt (en protestantisk stad i dåvarande Polen), son till en arrendator. Den andra potentiella barnafadern, skomakare-gesällen Olof (utan efternamn) är ”numera härifrån bortrest”, och är inte tillgänglig under rättegången.
Tillman biträddes av sin antagne befullmäktigade, Auscultanten Arvid Mörtberg.[4]
Här följer en redogörelse för vad som sig tilldrog under rättegången vid Kämnärsrätten, som varade under perioden 12 april till 14 maj 1739.
Kämnärsrätten den 12 april 1739
Tillman berättade att Steffan blivit bekant med henne när han varit på hennes mors krog och ”giordt förtäring”, och att han där på krogen mellan fjolårets påsk och pingst under äktenskapslöfte lägrat henne och gjort henne med barn. Han har därefter ofta legat med henne.
Steffan nekade till såväl lägersmål som äktenskapslöfte, och som bevis för sin oskuld visade han en skrivelse, i vittnens närvaro undertecknad av både Helena Tillman och hennes mor. Innehållet var följande:
Emedan det ryktas att Georg Stephanus skulle vara far till mitt nyfödda barn, och han begär ett sannfärdigt yttrande som klargör att ryktet är ogrundat, så vill jag härmed förklara honom alldeles fri och oskyldig, och han har inte haft något intimt umgänge med mig. Än mindre är han far till mitt barn, vilket jag vid behov under ed vill bedyra, och jag fastställer detta med min namnteckning i vittnens närvaro. Stockholm den 2 okt. 1738.
Undertecknat: Helena Tillman, Anna Tillman.
Bevittnas: Johan Emenius, C. Dalbergh.
Tillman förklarade sig med att Steffan kommit dagen före dopet, på bud från henne. Under föregivande att han var trolovad med klädesmakare-åldermannens dotter, hade då Steffan bett henne att inte ange honom som sin ”lägersman”, utan i stället skylla på en bortfaren skomakaregesäll vid namn Olof, som Steffan kallat ”den kleinen Schwab”, och att hålla fast vid detta när hon skulle komma inför rätten. Han hade lovat att i så fall inte bara betala hennes lägersmålsböter, utan dessutom ge henne 1 dukat, som hon genast fått [en dukat bör ha varit ett guldmynt]. Dessutom skulle han se till att hon skulle få undergå kyrkoplikt ute på landet, och för omkostnaderna hade han lovat henne 6 daler kopparmynt. Men om hon inte gjorde honom till viljes, utan bekände honom vara skyldig till lägersmålet, så skulle han antingen resa bort härifrån eller med ed befria sig från det hon sade. Förledd av hans löften och gåvor, och hans hot, hade hon på hans begäran skrivit både sitt och sin mors namn under skrivelsen, trots att innehållet var okänt för henne (modern? Min undran).
Steffan bestred detta och sade, att när han kom till henne skall hon inte bara ha förklarat honom alldeles oskyldig till det lägersmål hon hade spridit rykten om, utan även att hennes mor yttrat att hon inte visste vem som var barnafadern, och bett honom att inte beivra hennes ryktesspridning och därmed bringa henne i ännu större olycka.
Steffan förklarade vidare, att eftersom han hade fått utstå en och annan förtretlighet på grund av ryktena, så hade han låtit förre fiskalen Karkman göra skrivelsen. Tillsammans med fänriken Johan Emenius och klädesmakaren Christian Dahlberg begav han sig sedan till Tillman och lät läsa upp skrivelsen för henne. Hon hade erkänt den som riktig, och frivilligt skrivit under den. Han åberopade nämnda fänrik och klädesmakare som vittnen.
Tillman begärde också Emenius och Dahlberg som vittnen.
Rätten lät dem avlägga vittnesed och förmanade dem att besinna edens betydelse.
Emenius intygade att sedan Steffan bett honom följa med till Tillman och som vittne höra hennes yttrande över ett av henne utspritt rykte om att Steffan var hennes barnafader, så hade de alla tre begivit sig till Tillman. Steffan hade sagt henne hur mycket förtret han hade måst utstå för ryktets skull, och frågat henne vad hon hade för grund därtill, varpå hon svarat att det bara var käringskvaller som kommit ut emot hennes vilja, och att han inte behövde oroa sig, för det var en skomakaregesäll vid namn Olof som var hennes rätta lägersman. Hon kunde därför bara förklara Steffan alldeles oskyldig, och hon hade ingen orsak att tillvita honom något som helst oanständigt, under den tid han gått till moderns krog och ”giordt förtäring”. Därefter har Steffan tagit fram ovan nämnda skrivelse, som Emenius två gånger hade läst upp för henne. Efter att hon noga hört på, liggande i sängen, har hon frivilligt satt både sitt och sin mors namn under den, varefter Emenius och Dahlberg skrivit under som vittnen.
Auskultanten Mörtberg sporde Emenius, om han sett Steffan ge Tillman en dukat?
Svaret från Emenius blev nej.
Steffan erkände sig ha givit Tillman en dukat, men inte i den av Tillman påstådda avsikten, utan som betalning för vad han var skyldig.
Mörtberg frågade vidare Emenius, om inte Steffan för honom erkänt sig vara Tillmans lägersman? Svaret från Emenius blev nej.
Därefter inkallades vittnet Dahlberg, som gav ungefär samma berättelse som Emenius, men med följande skillnad: Dahlberg sade sig inte i förväg ha vetat avsikten med att de gått till Tillman, utan han hade blivit inbjuden av Steffan allenast för att få sig en sup brännvin.
Vittnesmålen upplästes och godkändes. Tillman åberopade nu flera vittnen, som skulle kallas till en annan dag.
Kämnärsrätten den 4 maj 1739
Denna dag ägde nästa möte i Rätten rum, med Tillman och hennes befullmäktigade Mörtberg, och med Steffan. De nya vittnena, som Tillman kallat, var klädesmakare-gesällen Gottfried Müller och tygmakaregesällen Jacob Sauer.
Steffan anförde mot Sauer de nyligen hade varit i slagsmål med varandra och ännu inte hade förlikats, och påstod alltså att Sauer ”såsom hans afwundsman” inte måtte få vittna mot honom.
Sauer kunde inte neka till att de fortfarande var ovänner för slagsmålets skull. Därmed kunde inte Rätten anse honom för laga vittne i detta mål, och han fick inte vittna.
Mot Müller gjordes inget jäv gällande, och han fick avlägga vittneseden och blev påmind om edens vikt. Müller berättade att han inte hade någon annan kunskap om målet mot Steffan,
än att en natt, då han och flera andra gesäller legat i en kammare innanför Hustru Tillmans krogstuga, hade Steffan, som var något drucken, legat i krogstugan i säng tillsammans med Helena Tillman, dock hade båda haft sina kläder på sig.
Mörtberg frågade Müller om han inte fler gånger sett Steffan ligga tillsammans med Tillman?
Müller nekade till detta. Men påmind av Steffan berättade han, att den tid han gästat en kammare ovanpå krogen, hade han blivit varse att en lakej benämnd Magnus och stålsmeden Anders Berg och flera andra karlar åtskilliga gånger blivit kvar i krogen över natten och gått därifrån om morgonen.
Tillman erkände att lakejen och stålsmeden, där den senare var en släkting till henne, skulle ha varit en natt i krogen, men hon nekade till att så skulle skett fler gånger (”flera resor”).
Tillman frågade Müller om han inte erinrade sig att då lakejen Magnus hade friat till henne, så skulle Steffan tagit så illa vid sig av detta, att han var sjuk i 8 dagar, och varken kunde äta eller dricka, varför Müller skall ha sagt till henne: ”Thet är synd om karlen, sweten mäl whad han hafwer Ehr lofwat.” Müller sade att han inte kunde påminna sig något sådant.
Sedan Müllers vittnesmål blivit uppläst, och av honom godkänt, åberopade Tillman fler vittnen, till nästa rättegångsdag.
Kämnärsrätten den 7 maj 1739
Ytterligare inställde sig ”qwinspersonen” Helena Tillman och hennes befullmäktigade Arvid Mörtberg i målet emot klädmakargesällen Georg Steffan, och Tillman presenterade som vittnen Strumpvävaren Herr Johan Gotfrid Sperbach, Klädemakargesällerna Christian Grossman och Michel Berg, samt avlidne Gardessoldaten Johan Holmquists änka Susanna Holmquist.
Steffan anmälde jäv mot Sperbach, för att denne nyligen med hugg och slag överfallit honom, och kan förväntas vara illasinnad mot honom.
Sperbach erkände att han uppfattat att Steffan hade vanryktat honom och därför givit honom tvenne örfilar. Rätten fann därför att den ej kunde godtaga Herr Sperbach som vittne, men de övriga avlade vittneseden, etc.
Grossman berättade att när han hade gästat Hustru Anna Tillman vintern för ett år sedan, så hade han sett såväl Steffan som en skomakargesäll vardera för sig ligga tillsammans med Tillman, och hennes moder hade legat i samma säng.
Änkan Anna Tillman, nu närvarande, tillfrågades och erkände att hon legat i säng med sin dotter och Steffan, men inte märkt av något olovligt umgänge dem emellan, vilket dock Helena påstod skulle ha skett.
Grossman berättade vidare att lakejen Magnus varit hos Tillman åtskilliga nätter, och att många andra karlar varit ensamma med henne i en kammare, men Grossman vet ej vad som skett dem emellan.
Tillman bedyrade att ingen utom Steffan haft köttsligt umgänge med henne.
Mörtberg frågade Grossman om han icke hade hört Steffan säga att Tillman var hans käresta?
Grossman svarade att Steffan sagt sig hålla av henne för att hon kunde göra ett gott arbete.
Berg intygade att han i somras för ett år sedan hade sett Steffan och klädemakargesällen Friedric Geijer, vardera särskilt, med byxor och livstycke på sig, ligga i säng tillsammans med Helena och dennes moder. Dessutom har han senaste fjärdedag jul sett Steffan ligga hos Helena.
Änkan Holmquist vittnade, att hon skickats efter av änkan Tillman och kommit till henne strax efter att dottern fött barnet. Något senare, medan änkan Holmquist lindade barnet, kom Steffan dit tillsammans med klädemakargesällen Epler. Eftersom Helena, när vittnet frågat henne om barnafadern, hade sagt sig inte ha haft med någon annan att göra än Steffan, så hade vittnet burit barnet till honom och bett honom att ta emot det, vilket han dock vägrat, och han ville ej kännas vid barnet.
På fråga från Rätten svarade änkan Tillman, att hon ensam varit där vid dotterns barnsbörd, och vid det tillfället skall Helena ha bekänt att ingen annan än Steffan hade varit hennes lägersman.
Sedan vittnesmålen lästs upp, anhöll Helena Tillman om att klädemakargesällen Epler skulle kallas och höras, vilket Rätten beviljade.
Kämnärsrätten den 14 maj 1739
I lägersmålssaken mellan Helena Tillman och Georg Steffan inställde sig, i parternas närvaro, det av Tillman åberopade vittnet, klädemakargesällen Christian Gotlieb Epler, utan jävsproblem. Epler avlade vittneseden och berättade sedan, som svar på fråga, att han sett Steffan ligga i säng tillsammans med Helena under det att åtskilliga personer gått ut och in i samma rum. Men om Steffan hade förövat lägersmål med henne visste han inte.
Som svar på en påminnelse av Steffan, berättade Epler också, att inte bara en lakej kallad Magnus utan flera andra personer hade varit i krogen hos Helena en eller två nätter.
Helena Tillman frågade Epler, om han inte hört Steffan för honom erkänna sig vara Helenas fästman och fader till hennes barn?
Epler svarade nej, men tillade att under ett samtal hade Steffan yttrat sig så, att han väl hade tycke för Helena, men som det talades mycket illa om henne, så ville han inte ha med henne att göra.
Vittnesmålet lästes upp och godkändes, varefter parterna avlägsnade sig.
Det skulle dröja drygt ett år innan dom föll i målet. Domen finner du här:
Dom i faderskapsmålet mellan Helena Tillman och Georg Steffan.
Den här texten är skriven av Rolf Sundberg i samband med Stadsarkivets medborgarforskningsprojekt "Renskriv 1700-talet!".
[1] Födelse- och dop-bok, Katarina församl, CIII:1, oäkta barn födda 1731–1752, Bild 320, 1738, 3 Okt. Barnets namn: Olof ”Fadren angafz wara en Skomakare-gesäll wid namn Olof. Modren Lena Tillman som berättat sig blifwit lägrad hos sin Moder Anna Tillman ofwan bonde-gatan deräst hon ock födt barnet; angafz dn 6 Ejusdem ” [ Obs! Församlingen hade separat födelsebok för oäkta barn! ]
[2] ArkivDigital via Register över födda, delar av Sverige, källhänv. till Råby–Rönö socken AI:1, sid. 135:
Helena, född 1717-11-11 i Råby–Rönö, Sörmland. Fader Soldaten Nils Tillman.
Moderns namn eller ålder anges inte i födelseboken, inte heller var i socknen familjen bodde.
[3] Politikollegiet AI:59 (år 1737), sid. 406: Här anklagas ”afl. Soldaten Nils Tillmans Encka Anna Tillman för otidig sahlu så wähl d 13 och 14 hujus, som d 5 Junii” (hujus = samma månad)
[4] Arvid Mörtberg hade studerat i Uppsala, och sedan blivit Auscultant [SAOB: anställd med rätt att i utbildningssyfte delta] och vaktmästare vid rätten; Uppgifterna kommer från webben, ur skriften
Östgötars minne. Biografiska anteckningar om studerande östgötar i Uppsala 1595-1900
