Det är en liten klunga människor som har samlats på gårdsplanen utanför Klockhuset på Beckomberga för att dricka ett glas för det nya sjukhuset. Sommaren 1932 är ovanligt sval, en kall vår som övergår i höst redan i slutet av augusti. Ännu finns det inga intagna här, inte förrän om några veckor ska den första patienten anlända. I den lilla gruppen med champagneglas i händerna finns, förutom arkitekten Carl E. Westman, också andra representanter för Medicinalstyrelsen, ett antal läkare, tjänstemän och politiker. Ovanför: enstaka moln över en låg gallfärgad himmel och bara en spridd grönska än så länge. Nyplanterade japanska träd och exotiska buskar sticker upp i jorden här och där, fortfarande späda, outslagna, och liksom desorienterade efter den långa resan över jorden. Det är en grupp av god vilja som står där i det svaga eftermiddagsljuset och firar invigningen av sjukhuset.
Så visualiserar Sara Stridsberg invigningen av det som skulle komma att bli Sveriges största mentalsjukhus. Flera årtionden senare blir Jim en av patienterna, efter ett självmordsförsök. Dottern Jackie, då 12 år, kommer att tillbringa mycket tid på Beckomberga tillsammans med sin far och de andra intagna. Berättelsen vävs fram kring den lilla familjen och blir samtidigt en historia om psykisk ohälsa och psykiatrisk vård under 1900-talet. Romanen är både vacker och poetisk, sorglig och skrämmande. 355 sidor.
