Bortom parkerna tornar tegelröda huskomplex upp. Bakom skogsbackar, välkuperade buskage av importerade barrväxter och små dammar där man med lite tur kan fånga en vattenödla.
I långa rader efter husen växer röda, blå, gula orange och lila blommor på sommaren.
Som en stad, ett litet samhälle.
Huskropparna breder ut sig mellan tennisbanor, skogsdungar, gräsmattor, smala asfalterade promenadvägar och syrenhäckar.
Det kallades Beckomberga sjukhus.
Sveriges då och genom tiderna största mentalsjukhus.
Jag växte upp i dess närhet, lekte på det livsfarliga skrotberget av gamla rostiga järnsängar, strax bredvid Stormen, tillsammans med mina galonprydda kompisar.
Anders K. Johansson berättar levande om Beckomberga mentalsjukhus ur olika perspektiv. Hans föräldrar arbetade båda på sjukhuset och familjen bodde i en personalbostad vid området. Senare skulle han själv komma att arbeta på sjukhuset. Han syster blev också en av patienterna. Det blir en personlig, nästan poetiskt skriven, men bitvis mörk familjehistoria. Den ger även en inblick i svensk mentalsjukvård från 1960-talet och fram till Beckombergas nedläggning 1995.
Boken innehåller många foton från sjukhuset, både på människor och miljöer. Författaren till boken är även fotograf. 203 sidor.
