Administrationsbyggnaden med fyra våningar och en källarvåning
Källarvåningen inrymde apotekslokaler, operationsavdelning, tandklinik, röntgenavdelning, rum för ljusbehandling samt ett antal större förrådsrum.
Bottenvåningen innehöll expeditionslokaler för chefsläkare, överläkare, underläkare, husmoder och syssloman samt kontorslokaler med tillhörande väntrum och toalettavdelningar. Förutom detta fanns det laboratorielokaler och ett större biblioteksrum.
De tre övre våningarna var identiskt lika och innehöll bostadsrum för husmoder, förestånderskor och kvinnlig vårdpersonal. Varje våning inrymde 2 större och 31 mindre enkelrum och samlingsrum, arbetsrum, bad- och toalettrum, tekök samt ett par mindre förrådsrum. På varje kortsida av byggnaden fanns en trappa med personhiss inlagd mellan trapploppen.
Tillkomsten av Beckomberga sjukhus
Staten hade länge hand om den slutna psykiatriska vården, men under slutet av 1800-talet när de större städernas befolkning ökade kraftigt, blev platsbristen stor. Staten hade ersatt Danvikens hospital som använts ända sedan 1660-talet med Stockholms hospital år 1861, men platserna räckte inte till. Detta gjorde att Stockholms kommun blev tvungen att placera de vårdbehövande personerna inom fattigvården (Allmänna försörjningsinrättningen) eller i mer eller mindre provisoriska vårdinrättningar.
År 1905 beslutade stadsfullmäktige att ersätta de provisoriska inrättningarna med ett modernt psykiatriskt sjukhus vid Långbro med 460 platser. Långbro öppnade 1909 och hade då utökats till 640 platser, men platsbristen var fortfarande stor. Långbro utvidgades ytterligare och de nedlagda provisoriska inrättningarna öppnades igen och utökades med flera platser.
Efter förhandlingar med staten och rikets största städer, år 1925, träffades ett avtal som började gälla 1 januari 1926. Innebörden i avtalet var att Stockholm, liksom Göteborg och Malmö, själva skulle ha hand om och bekosta sin psykiatriska vård mot ett årligt bidrag från staten.
Stockholms stads hälsovårdsnämnd gav förste stadsläkaren Ivar Andersson i uppdrag, att tillsammans med arkitekten Carl Westman utarbeta ett förslag till ett nytt kommunalt ”sinnessjukhus”, som dels skulle kunna ta över de patienter som fortfarande fanns på statliga sjukhus och ersätta de provisoriska inrättningarna.
Först var det tänkt att sjukhuset skulle ligga i Norsborg, men när staden köpte egendomen Beckomberga i Bromma, ändrades planerna. Arbetet med det nya sjukhuset med plats för 1604 patienter påbörjades år 1929. Beckomberga sjukhus öppnade den 1 oktober år 1932, men var inte fullständigt utbyggt förrän år 1935. Sjukhuset byggdes i funkisstil och hela området var 79 hektar stort. Det är ungefär lika stort till ytan som 40 fotbollsplaner.
I artikeln “En ny plats för de sinnessjuka” skriver socionomen Kielo Unho Saers att över hälften av intagningarna till sjukhuset skedde på egen begäran. Andra blev tvångsomhändertagna efter anmälan av polis, läkare, någon anhörig eller en fattigvårdsinspektör. Många som skrevs in på Beckomberga levde under svåra förhållanden och olika orsaker kunde bidra till sjukdomen. Det kunde vara alkoholism, olyckliga äktenskap, drogmissbruk och vantrivsel på arbetet. Många patienter hade också andra kroppsliga sjukdomar som hjärtsjukdomar, cancer, astma och olika infektionssjukdomar.
Källor:
- Beckomberga sjukhus i Stockholm. Berättelse över sjukhusbygget avgiven av Sjukhusets byggnadskommitté i december 1937, tryckt i Stockholm 1938, s 22-23.
- Saers, Kielo Unho, En ny plats för de sinnessjuka - patienterna på 1930-talets Beckomberga. Läkartidningen, nr 11, 2002.
- Stockholms kommunalkalender 1932, s. 142, 144.
Under rubriken "Mer i Stockholmskällan", kan du hitta mer om Beckomberga sjukhus.
