CajsaStina Åkerström skivdebuterade med albumet CajsaStina 1994. Även om hon gett ut skivor inom popgenren så är det inom vis- och folkmusiktraditionen hon arbetat mest.
CajsaStina är trubaduren Fred Åkerströms dotter. Här går hon i sin fars fotspår och gör sin egen tolkning av Fredmans epistel 45 - Tjenare Mollberg.
Läs mera i Tema - Carl Michael Bellman
Texten:
Tjenare Mollberg - Fredmans epistel 45
Till fader Mollberg rörande hans harpa, och tillika ett slags
ad notitiam, att Mollberg led oskyldigt på krogen Rostock.
Tjänare, Mollberg, hur är det fatt?
Var är din harpa, var är din hatt?
Ack, hur din läpp är kluven och stor!
Var har du varit? Svara, min bror!
Till Rostock, min far,
min harpa jag bar;
där börjas krakel
om mej och mitt spel;
och bäst jag spelte, pling plingeli plång,
kom en skoflickare hjulbent och lång,
högg mig på truten. Pling plingeli plång.
Hur såg han ut? Jo, surögd och klen,
svarta skinnbyxor, mörkblåa ben,
uppfästad hatt med guldträns och band,
randiger nattrock och käpp uti hand.
Just så såg han ut,
på västen ett spjut
satt i ett gehäng,
och när han blev sträng,
slog han i verkstan, pling plingeli pläng,
så att där darra båd' fållbänk och säng,
fönster och dörrar. Pling plingeli pläng.
Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens polska i Polen, G-dur;
runt kring mig satt förståndiga män;
den drack ett stop, ett halvstop drack den.
Men hur det var fatt,
slog en av min hatt,
en ann sad' åt mej:
vad fan angå dej
Polens affärer? Pling plingeli plång.
Spela ej polska men lär dig en gång
ha tand för tunga. Pling plingeli plång.
Hör, min Maecenas, hör vad som sker:
Jag satt så nöjd och drack mitt kvarter,
talte helt högt om Pol'ns konjunktur.
Veten, god'herrar, sad' jag och drack ur,
att ingen monark
i världen så stark
förmår i sitt land
förbjuda min hand
att på min harpa, pling plingeli pläng.
och det så länge där finnes en sträng,
spela en polska. Pling plingeli pläng.
Nu satt i vrån en gammal sergeant,
tvenne notarier och en stånddrabant;
de ropa: slå! skoflickarn har rätt,
Polen är straffat, dess öde utmätt.
Ur skrubben kom fram
en vindögd madam,
slog harpan i kras
med flaskor och glas.
Skoflickarn högg mig, pling plingeli plång.
bak uti nacken en skårsa så lång.
Där har ni saken. Pling plingeli plång.
Rättvisa värld, nu frågar jag sist:
Led jag ej orätt? - Mollberg, jo visst.
Lider jag ej oskyldigt? Gutår!
Harpan är sönder och näsan är sår.
Tvi, sådan förtret!
Ej bättre jag vet
än fly ur mitt land
med harpan i hand,
spela för Bacchus och Venus, kling klang,
bland virtuoser ta stämma och rang.
Följ mig, Apollo! Pling plingeli plang.
