Thord Lindé är sångare, gitarrist och pedagog, men mest känd är han kanske som Bellmantolkare. Hans framföranden består lika mycket av teater som sång och ofta uppträder han i tidstypiska 1700-talskläder.
Det är ingen välfriserad Bellman han visar upp, snarare tvärtom, det är supa, dricka och ha sin flicka som Bellman själv uttrycker det i Fredmans epistel 2.
Här hör ni Lindé i en inspelning från 1994 sjunga epistel 42 - Ren Calad jag spår. Kortpartiet utspelar sig på Klubbensborg i Mälarhöjden.
Läs mera i Tema - Carl Michael Bellman
Texten:
Ren Calad jag spår - Fredmans epistel 42
Rörande Kortspelet på klubben
Ren Calad jag spår och tror,
förhand har du, Mollberg bror,
knäpp av ljusen, du skal fria,
ropa tria,
kära bror.
Klöver äss gutår, bekänn,
tvåan, trean; skål min vän.
Kungen högst, för högsta ordet.
Trumf i bordet!
Såg du den?
Sötaste mor Wingmark, mor Wingmark stick över,
mera klöver, mera klöver,
mera klöver än!
Ulla klädd i grått och grönt,
med sin livrock lyser skönt,
halsen med ett pärlband randas,
bröstet andas
vitt och skönt.
Hur står spelet, spela du.
Ruter fyra, klöver sju,
kungen, damen, femman, sexan,
tvi den häxan,
hjärter fru!
Gråt intet bror Mollberg, vad hjälper du tjuter?
Mera Ruter, mera ruter!
Vem skall blanda nu?
Spader Knekt, nå det var bra,
bums den ville Ulla ha.
Ässet föll ej, det var felet,
låt se spelet,
vad vi ha.
Nej stor tack, förlåt jag ber,
skål! Låt ässet falla ner.
Minns i förgår vad Calader,
mera spader,
spader mer.
Ruter, mera ruter, lät hjärterna damma.
Stramma! Stramma! Stramma! Stramma!
Syster Ulla ger.
Lilla Ullas vackra hand,
när den skymtar fram ibland,
båda korten lust och löjen;
fröjas nöjen
känns ibland.
Se hur småögd Ulla ler,
hur hon sitter och ser ner,
och på fingret se juvelen
mellan spelen
strålar ger.
Ropa! Vem skall ropa? Jo Movitz, släpp stopet.
Gissa ropet, gissa ropet:
Ruter tre jag ber.
Men mitt herrskap titta ut,
öppna fönstret en minut.
Vintrens skärpa tycks bortrinna
och försvinna
var minut.
Nå, mor Wingmark, se hur täckt
Stjärnan tindrar i sin fläkt!
Se hur Mån' på himlen lyser,
vattnet fryser
vildt och fräckt.
Svep om dig saloppen. Ach! dog du min Ulla,
tårefulla, tårefulla
stod då all vår släkt.
Se vad slädar syns på sjön,
som vid bjällrors klang och dön
trotsa böljan tills hon bister,
sönderbrister
med ett dön.
Se den hästens varma länd
för den gyllne slädan spänd,
hur han mod i språnget hämtar,
hur han flämtar,
dyr och känd.
Hej! Titta åt skogen, se bönderna åka,
le och språka, le och språka,
hålla pipan tänd.
Se den gula Kampen brydd,
med de ljusblå tofsar prydd,
minsta sats kan ögat gläda,
ingen släda
är så prydd.
Wingmarks fåle löper kapp,
som en ren framför en lapp,
klang, det klingar uti isen,
han surprisen
undanslapp.
Pojken där på skridskor han klingar i viken,
djärv, nyfiken, djärv, nyfiken
efter några rapp.
Än den hingsten i fullt sträck,
hur han löper ung och käck,
brun och vit med svarta fläckar,
ibland skäckar,
rar och täck.
Men den vita gångarn där,
som de gröna seldon bär,
märk hur snällt han går i dansen,
fläktar svansen,
stolt och tvär.
Hör långt ut på sjön åkarn slåss och kör sönder,
full bland bönder, full bland bönder,
åkarn fullast är.
Vargar tjuta över allt,
ren det snögar och blir kallt,
stäng til fönstren, tänd på brasan,
som i Casan
är det kallt.
Märk hur skogens toppar små
luta sig helt silvergrå,
bygdens fält och blomstersängar,
berg och ängar
gömmas må.
Mollberg ta fram flaskan, jag ryser, jag fryser!
Ach jag ryser! Ach jag ryser!
Och kan inte gå.
Lyss åt luckan hur det yr,
hur det smattrar, sprids och flyr.
Eol stormar, luften tjocknar,
stjärnan slocknar,
månen flyr.
Därför i så lustigt lag,
och på en så kulen dag,
låt oss Bacchi safter prisa
med en visa,
glasen tag.
Kling klang för min flicka, så trogen i nöden,
in i döden, in i döden!
Vem skall blanda? Jag.
