Fred Åkerström (1937-1985) är en av de ledande och mest kända trubadurerna som kom fram under 1960-talets visvåg. Han kom också att bli en våra mest folkkära bellmantolkare.
Med sin skrovliga basröst och sitt teatrala utspel var han en mästare på att plocka fram både musten och innerligheten i Fredmans epistlar och sånger.
Här hör ni honom tillsammans med Trio CMB framföra Fredmans epistel 23, Ack du min moder. Inspelningen är hämtad från albumet Glimmande nymf från 1975.
Läs mera i Tema - Carl Michael Bellman
Texten:
Ack du min moder - Fredmans epistel 32
Som är et Soliloquium då Fredman låg vid krogen Kryp-In,
gent emot Banco-huset, en sommar-natt år 1768.
Ack du min moder,
säg vem dig sände
just till min faders säng.
Du första gnistan till mitt liv upptände,
ack jag arma dräng.
Blott för din låga,
bär jag min plåga,
vandrar trött min stig.
Du låg och skalka,
när du dig svalka
brann min blod i dig.
Du bord havt lås och bom
för din jungfrudom
för din jungfrudom.
Tvi den paulunen,
tvi ock det verket
man till din brudsäng tog.
Tvi dina ögon och ditt jungfrumärke,
som min far bedrog.
Tvi ock den stunden
då du blev bunden
och din tro förskrev.
Tvi dina fötter,
då du blev trötter
och i sängen klev.
Ell' kanske på ett bord
att min bild blev gjord
att min bild blev gjord.
Ett troget hjärta;
Platt jag förakta,
tvi både far och mor.
Här ligger jag i rännsten och betraktar
mina gamla skor.
Tvi tocka hasor,
rocken i trasor,
skjortan svart som sot.
Si på halsduken,
lammskinnsperuken
och min sneda fot.
Det kliar på min kropp,
"Kom och hjälp mig opp"
"Kom och hjälp mig opp".
Känn mina händer,
magra och kalla,
darra vid larm och dån.
Se dem vid min sida falla,
liksom vissna strån.
Ögon och kinder,
allt sammanbinder
dubbel skröplighet.
Himmel min tunga
orkar ej sjunga
om den fröjd jag vet;
Om kärleksro och kval
och en full pokal
och en full pokal.
Läska min tunga,
ack söta safter,
sprider i kärlen ljud.
Jag är hedning; Hjärta, mun och krafter
dyrkar vinets gud.
Fattig, försupen,
i denna strupen
finns min rikedom.
I alla öden,
i bleka döden,
läskar jag min gom.
Och i min sista stund;
Glaset för till mun
Glaset för till mun
Men, krogdörrn öppnas,
luckorna skruvas,
ingen i staden klädd.
Stjärnan av morgonrodnad liksom kuvas
ner i molnets bedd.
Solstrålar strimma,
kyrktornen glimma,
luften blir så ljum.
Var är nu kappan,
här ser jag trappan
ner till Bacchi rum.
Ge mig en sup, min själ
törstar snart ihjäl
törstar snart ihjäl.
Nå, så gutår.
Jag vill mig omjorda,
ragla till bord och stol.
Nu skall di styva läder bliva smorda,
smorda allihop.
Hurra Coraget,
lustigt bagaget,
friskt i flaskan, hej!
Nu är jag modig,
tapper och frodig
och jag fruktar ej.
Ännu en sup, ett par.
Tack min mor och far
Tack min mor och far.
Tack för vart sänglag,
skål för var trogen
som gjort vid brudstol'n sväng.
Tack du som virke högg och drog ur skogen
till min födslosäng.
Tack för din låga,
för din förmåga,
du min gamle far.
Kunde vi råkas,
skulle vi språkas,
supa några da'r.
Min bror du bliva skull
och som jag så full
och som jag så full.
