Docent Herman Lundborg lägger fram sina idéer om rashygien i tidningen Social-Demokraten 1918.
Enligt Lundborg är rashygien något bra: "det är min fasta övertygelse, att de fok (sic) som i tid lära sig inse detta och äro villiga att lydigt underkasta sig de naturlagar, som råda över oss människor, kommer att gå segrande fram i världen och bereda väg för en högre kultur, en vidgad och fördjupad etik samt ett lyckligare människosläkte /…/ Ett folk som stadigt degenererar, lär icke i längden kunna hålla sig uppe i kampen för tillvaron, hur militäriskt väpnat det än kan synas vara. Vi må komma ihåg, att kulor och krut skydda oss ej för tuberkulos, alkoholism, nerv- och sinnessjukdomar samt för andra dylika samhällsfiender. Det skulle vara vida bättre, om kulturstaterna, i stället för att rikta sina rustningar och vapen gent emot varandra, ville använda sina inkomster och gemensam kraft på att bekämpa fiender, av detta slag."
Som en rashygienisk programpunkt lägger Lundborg i slutet av artikeln bl.a. fram förslaget att den svenska staten bör bilda ett "institut med uppgift att forska och bearbeta rasbiologiska och rashygieniska spörsmål". Ett dylikt, Statens institut för rasbiologi, startades verkligen 1922. Herman Lundborg blev institutets första chef.
