I det här talmanuskriptet målar psykiatriprofessor Bror Gadelius upp vilka faror biografteatrarnas program utgör för "det uppväxande släktet". Manuskriptet renskrivet:
Barnen och biografteatrarna
Ombedd att yttra mig om den menliga betydelse biografteatrarne kunna hafva för det uppväxande släktet, vill jag i korthet på följande sätt sammanfatta min mening.
Ingen skildring, hvarken i tal eller skrift, kan så rycka den unga publiken med sig som dessa rörliga scenerier, där själfva lifvet illusoriskt återgifves. Redan häri bör för vederbörande ligga en maning att utöfva en skarp kontroll på dylika förströelser, hvilka med sina obegränsade suggestionsmedel utöfva nästan oemotståndligt inflytande på barnasinnet, ett inflytande som tyvärr kan räcka längre än den timma föreställningen varar. Villigt erkännande de goda saker, naturscenerier, bilder ur djurens lif, sagoskildringar m. m., som bjudas åskådaren vid ett besök på våra biografteatrar, måste man dock beklaga att en mängd, kanske flertalet, dylika förlustelseställen, utan tanke på den skada de göra, ofta välja program, där brott och ruskigheter af alla slag afspelas inför publiken, som tyvärr till stor del består af barn mellan 10 och 15 år. Det är intet ovanligt, att programmen efter hvartannat upptaga nummer, däri mord, rån och mord, själfmord o.s.v. förekomma och den minsta eftertanke måste säga oss, att åtminstone barnen böra förskonas från en alltför tidig inblick ilifvets många faror.
Betydelsen, af en dålig uppfostran och de dåliga exemplen för dem, som sedermera själfva hemfalla till brott, är ju nu mera en så erkänd sak, att ingen drager denna betydelse i tvfvel, och bland de dåliga exemplen äro de gifvetvis de farligaste, som kraftigast insuggereras i barnens fantasi. Undertecknad har själf af brottslingar hört uppgifvas, huru den första tanken på en förbrytelse varit en barnslig lust att efterlikna hjälten i en spännande brottmålsroman; och då redan skildringar i ord på detta påtagliga sätt visa sin medryckande förmåga på det unga sinnet, huru mycket farligare är icke då det illusoriska lif som afspelas på en biografteater!
Oafsedt denna rent depraverande invärkan måste man också taga hänsyn till det omedelbart skrämmande och på barnasinnet ohälsosamt uppskakande inflytande, biografteatrarnas kusliga skildringar kunna åstadkomma. Sådana nummer som Riddar Blåskägg, den menniskorröfvande gorillan m. m. äro af den art, att man måste förutsätta en abnorm okänslighet hos de barn, som uthärda skådespelet utan bäfvan. Att sinnesrörelser hos mera ömtåliga barn kan stegras till en värklig närvshock, ur hvilken en abnorm, länge kvarstående kämslighet och rädsla utvecklar sig, det har erfarenheten i en del fall visat. Hysteri är en sjukdom, som i barnaåldern ej är sällsynt, och jag är öfvertygad om att biografteatrarnas program ofta är ägnadt, att sprida denna sjukdom bland de små. Efter hvad en för saken intresserad och väl underrättad dam upplyst mig, hafva sålunda konvulsioner hos barn omedelbart efter besök på biografteatrar iakttagits.
Beaktar man till sist de yttre hygieniskt vidriga omständigheter, hvarunder detta andliga gift serveras tusentals barnasjälar, den usla luften på de illa ventilerade lokalerna och de alltför långa föreställningarna, så kan man tryggt säga, att vissa biografteatrar representera ett socialt ondt mot hvilket vederbörande, ej blott föräldrar och målsmän, men och den allmänna ordningens handhafvare, snarast böra inskrida af omtanke för det uppväxande släktets lekamliga och andliga välfärd.
Bror Gadelius
d. 23/2 08
Längt upp på manuskriptet står:
Manuskriptet torde godhetsfullt återsändas till hr Carl Lidman, Hornsgatan 116, Stockholm
Handlingen finns i Pedagogiska sällskapets arkiv. Denna sammanslutning av lärare initierade debatten om barnen och biografteatrarna vintern 1908.
