Karin Boye (1900-1941) var författare och poet. 1920 tog hon studentexamen på Åhlinska skolan i Stockholm. Här kan du läsa hennes studentuppsats.
Jesu ställning till gamla testamentet
Gång på gång möta oss i evangelierna citat ur gamla testamentet. Det är icke blott, icke ens oftast, de skriftställda, som anföra de heliga böckerna. Jesus själv uttalar i vrede eller glädje profeternas straffande ord och Psaltarens jubelsånger, ännu på korset ropar han i sin ångest ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” – början av Ps. 22. Mot de lagkloke använder han deras egna vapen, han känner lagen, skrifterna och profeterna mycket väl. Han har helt och hållet vuxit upp i gamla testamentets religion, den är hans fäders tro, och han bekänner den även som sin.
Hela hans ställning till judendomen uttryckes bäst med hans egna ord: ”Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda.” (Matt. 5:17) i synagogorna utlägger han gamla testamentets böcker, och hur högt han skattar dem, visa bl.a. hans ord till den rike ynglingen- han upprepar för honom Mose budord (Mark.10:19) – och liknelsen om den rike mannen och Lasarus, där han låter Abraham säga: ”Lyssna de icke till Moses och profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig om någon uppstår från de döda (Luk. 16:31).
I sin predikarkallelse är Jesus direkt arvtagare till profeterna, men det är ej nog därmed: Hans lärjungar anse honom, och han anser sig helt visst även själv, som den utlovade Messias, profetiornas uppfyllelse. Han har tagit intryck såväl av Deuterojesajas förutsägelse om den lidande Guds tjänare (Mark. 9:12) som av de apokalyptiska profetiorna om den dömande Messias (Mark. 13:26f.) Hans lära är också verkligen profetiornas fortsättning och fullbordan.
De yttersta konsekvenserna av profeternas största tankar drager han, i det han på en gång förkunnar det gladaste budskap och den strängaste fordran. Profeternas förkunnelse om Guds kärlek fördjupar han ända därhän, att han kallar Gud sin Fader, något som profeterna skulle ha ansett för hädelse. Men hans fordringar äro strängare än några som Mose lag framställt.
Sedan han i bergspredikan förklarat sig vara kommen för att fullborda lagen, fortsätter han med att fordra mer än fariséerna: dessa göra alldeles icke för mycket, de göra tvärtom icke nog. (Matt.5:20) Han tager upp Mose budord ett efter ett och fördjupar det, förandligar det, tills det blivit nästan oigenkännligt. Vad Jesus fordrar, är icke rättfärdighet, utan fullkomlighet (Matt. 5:48) Det är icke uppfyllandet av en yttre lag, han begär, ty sådant är ännu icke fullkomlighet, utan det är den ovillkorliga uppfyllelsen av Guds inre lag, den lag Jesus sammanfattar i orden: ”Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd, och du skall älska din nästa såsom dig själv.” (Matt.22:37-39) Detta är för Jesus kärnan och anden i Mose lagar, och ur denna inre lag skall sedan uppfyllelsen av alla andra bud springa av sig själv.
Denna förvandling från ett yttre till ett inre är det djupaste kännetecknande för Jesu uppfattning av sina fäders religion. De gamla föreställningarna ger han en ny, förandligad betydelse: Guds rike är icke längre Davidsrikets världsherravälde, utan det är ”invärtes i eder”. Guds förlåtelse fås ej längre genom offer, som prästerna lärt, ej ens genom den rättfärdiga vandel, som profeterna förkunnat vara bättre än offer, utan endast genom en ren vilja och ett ödmjukt sinnelag.
Det finns visserligen åtskilliga ställen, som tyckas tyda på att profeternas gärningsideal också föresvävat Jesus, t.ex. Matt. 7:21 och liknelsen om den yttersta domen (Matt. 25:31-46), men jämför man dessa med berättelserna om synderskan i Simons hus och den botfärdige rövaren samt liknelsen om den förlorade sonen, måste man medgiva, att det här är fråga om sinnelaget, ej om gärningarna. De förut nämnda ställena böra kanske snarast tolkas så: Jesus prisar gärningarna som bevis på den goda viljan ej för deras egen skull.
Denna inre lag, som Jesus anser vara sammanfattningen av lagen och profeterna, är för honom den enda och absoluta. När de enskilda lagbuden resa hinder för denna lag, skjuter han dem åt sidan: utan att akta Mose föreskrifter, eller snarare fariséernas, botar han sjuka på sabbaten (Matt.12:10-13) Likväl anser han sig fullborda lagen också häri, medan fariséerna kalla honom lagbrytare. De ha båda rätt: fariséerna följa den bokstav som en gång för alla formulerats i Mose böcker, medan Jesus följer den levande ande, som från judafolkets sägenomspunna forntid utvecklat sig genom Moses och genom profeterna, i vilkas fotspår Jesus vandrar.
Så bottnar kristendomen i sitt första ursprung helt i judendomen och mottager ett direkt arv från profeterna. Det kan ej förringa Jesu lära. En företeelse är stor, icke i den mån den saknar historiska grundvalar och nationell jordmån, utan i den mån den förmår omsätta sin källas rikaste möjligheter och föra dem mot allt högre fullkomning.
