Vilgot Sjöman (1924- 1967) var författare och filmregisör. Han tog studenten 1945 på Norra Latins gymnasium i Stockholm. Här kan du läsa hans studentuppsats om Gustaf frödings dikt En fattig munk från Skara:
”En fattig munk från Skara” av Gustaf Fröding.
När ”Guitarr och dragharmonika” utkom 1891 var det några bland kritikerna, som klagade över att de i den innehållsrika och kanske också något brokiga diktsamlingen hade svårt att riktigt urskilja skaldens egna drag. Denna strävan att finna personligheten bakom verket var ju typisk för dessa den nya tidens kritiker; de hade gått i Taines och dennes lärjungars skola och lärt sig att inte som förut enbart betrakta ett diktverk ur estetiska synpunkter eller som något renodlat utan i stället söka finna författarindividualiteten. Deras tvekan inför ”Guitarr och Dragharmonika” är väl förståelig. Samlingen består ju av många disparata element. Det är värmländska låtar, mystiska och melankoliska naturstämningar, där är fornnordiska, antika och bibliska motiv – bland annat. Och ändå tycker man, skulle den verkligt lyhörde lyssnaren, när han stannat inför samlingens sista dikt, kunnat förnimma, att här anslog skalden strängarna i sitt djupaste inre, den skarpsynte läsaren hade nog också kunnat förstå vem den fattige munken från Skara var lik. När samme läsare åtta år senare höll den sista samlingen ”Gralstänk” i sin hand, borde han i varje fall ha funnit den linje, som gick från första diktsamlingen till den sista. Variationerna på temat ”vad är ont, vad är gott?” var talrika och skiftande i de mellanliggande samlingarna; men temat blottades redan i ”En fattig munk från Skara”
Liksom av många av dikterna i samma samling är denna dikt ett porträtt i monologform. Denna form passade Fröding mycket väl och var hans kanske förnämsta medel att teckna karaktärer. Man kan jämföra Fröding med Heidenstam, den skaldebroder, som gav Fröding de avgörande impulserna till författarskapet, fick honom att börja tro på sin författarkallelse. Heidenstam såg allt framför sig, levande och åskådligt. Fröding – som ju också hade nedsatt synförmåga – hörde Den fågelfrie munken tecknas – som man kanske kunde vänta – med få yttre drag. Han är ”en gammal och böjder man”; lever ensam och undanstucken i skogen som en ”Guds ogärningsman”, anklagad för dråp, kätteri och ogudaktigt leverne. Han grubblar inte över varför han gjort sina onda gärningar, frågar sig inte, vad det var för en ond makt, som drev honom. Men det betyder inte, att han är fri från ånger eller ångest. Nej, som den förlorade sonen har han känt sig ansatt, plågad av tanken av vara förtappad. Denna ångest borde väl ha varit ett tillräckligt straff, men nej. Kyrkan och kungen måste öka plågan, lägga sten på börda: han kastades i fängelse, drabbades av påvens bann och drevs till skogs. Vad kunde komma ut därav om inte bitterhet och hat och ”hämnde tankar” ”jag ville mörda och bränna”. När han nått dit, har han förut sitt lidandes kalk i botten.
Ur de onda drömmarna vaknar han långsamt, befriad och renad, och varsnar det han förut glömt och inte märkt: att det inte endast är skogen, de fågelfrias hem, han befinner sig i, utan ett Guds rike: naturen. Det han förnimmer där, ger honom ny visshet, nytt livsmod.
Han känner sig inte längre förtappad, han vandrar redan inom gudsrikets gränser, han – som alla. Denna nya visshet tränger bort tanken på hämnd, hatet viker och ger rum för medkänsla.
Alla vandrar ju på villvägar; sorgen drabbar hög som låg, kejsare, tiggare och påve. Och ur medkänslan stiger förnimmelsen av samhörighet.
Om vi människor räcker varandra handen, kanske vi en gång når riket, där ingen är ond och ingen god – riket bortom ont och gott. Det är tanken i det ”testamente”, munken präntar på pergamentet, och som skall finnas kvar, när han själv en gång är död.
Perspektivet i denna slutsatsen är dubbelt. Munken - en medeltidsmunk – drömmer om den gång i framtiden, kanske om tusen år, då en ryttare skall tränga fram genom skogen till hans koja och finna hans pränt. Han skall förvånas över denne fattiga munk, som redan för tusen år sedan anade det rike, som nu är upprättat – bortom ont och gott, ett kärleksrike - Tusen år senare det kunde vara Frödings samtid.
Fattar men den tanke som uttryckts i ryttarens ord så, och det ligger ju närmast till hands, blir detta tusenårsperspektiv, för en läsare född i världskrigens århundrade, smärtsamt tragiskt. För Fröding var det kanske inte så, slutackordet går i dur.
Och ändå har man svårt att tro att Fröding var renodlad utvecklingsoptimist. Samtidigt kan en modern läsare kanske, trots allt lägga in en ny förtröstan i dessa slutrader: det som ännu inte har lyckats, kanske det kan lyckas om ytterligare tusen år, när mänskligheten renats i sitt eget blod, sin egen eld.
