Bo Bergman (1869-1967) var författare, litteraturkritiker och ledamot av svenska akademin. Han tog studenten 1888 på Norra Latin. Här kan du läsa hans studentuppsats "Karakteristik af den upplysta despotismens tidehvarf"
Karakteristik af ”den upplysta despotismens tidehvarf.”
Efter det friska lif, som under reformationstidehvarfvet herskat på det andliga området, syntes liksom en viss afmattning i människoslägtets framåtskridande följa. Hvarje friare utveckling i politiskt hänseende hämmades af den oinskränkta furstemakten, och jesuiten uppbjudo hela sin förmåga att tillintetgöra de reformförsök som omöjligen kunde spåras i religiöst afseende.
Till all lycka dröjde det emellertid ej länge, innan en omfattande förändring till det bättre inträffade. Denna utgick från England, hvarest flera dristiga tänkare uppträdde och sökte motverka tidens ovärdiga undertryckande af människans djupaste känslor och behof.
Denna rörelse, såsom hvars upphofsman filosofen Locke plägar räknas, fick många anhängare och öfverfördes snart till Frankrike, där den erhöll synnerligen framstående målsman i Voltaire, Rouesseau och Montesquieu. Genom deras läror banades väg för den fullständiga omstörtning inom samhällslifvet, som nu följde.
”Den nya upplysningen” utöfvade visserligen ett sorgligt inflytande, derigenom att den bidrog till att rubba tron på att, som man dittills aktat högt och heligt, men å andra sidan hade den flera gagnande följder. Så motarbetades fanatismen och vidskepelsen, och vägen öppnades för vigtiga förbättringar inom mer än ett område.
Emellertid trängde rörelsen föga djupt ned bland det egentliga folket, men så mycket mera fruktbärande visade den sig inom de högre samhällsklasserna. Ja sjelfa furstrna hänfördes af de nya lärorna och beslöto att söka afhjelpa de svåraste missbruken, som rådde i staten och kyrkan. Främst bland dessa ”fiosofer på tronen”gingo Fredrik II i Preussen, jämte Maria Teresia i Österrike och hennes son Josef II, och till samma grundsatser slöto sig mer eller mindre Katarina II, kejsarinna af Ryssland, Gustaf III i Sverige samt några utmärkta ministrar, såsom Turgot i Frankrike, Pombal i Portugal och Struensee i Danmark.
Regenterna ifrade för de allmänna människorättigheterna och för upphjelpande af folkens ställning, men ville dervid ingalunda afstå något af sin forna öfvermakt. Man har derför kallat denna tid ”den upplysta despotismens tidevarf”
Hvad först och främst Preussen beträffade, så hade detta rike af Fredrik II lagts till en europeisk stormakt genom det fruktansvärda sjuårskriget. Efter dettas slut egnade konungen sin verksamhet nästan uteslutande åt de inre angelägenheterna och fann dervid tillfälle att begagna sig af de nya åsigterna, utvidgade religionsfriheten, förbättrade rättsväsendet och genomförde grundsatsen af allas likhet inför lagen. Men en despot var och förblef han och undertryckte med stränghet allt, som i någon mån kunde göra intrång på hans egen maktställning.
I Österrike hade Maria Teresia genom mildhet och ädelmod vunnit sina undersåtars tillgifvenhet och med vis måtta tillämpat flera af upplysningens läror. Hennes efterträdare Josef II, en bildad och rikt begåfvad furste, fullföljde sin moders verksamhet och arbetade med den redligaste vilja för folkets väl. Han stadgade allmän religionsfrihet, afvskaffade dödsstraffet och förbättrade böndernas ställning. Emellertid hade han svårt att sätta sig in i de nya förhållandena, gick ofta våldsamt tillväga och måste derför återtaga flera af sina förordningar.
Äfven Katarina II i Ryssland ville prisas som en upplysningens vän, äfven hon förehar omfattande reformplaner, af hvilka dock endast ett fåtal sattes i verket. I allmänhet trängde de föga under ytan, då herskarinnan sjelf lika strängt som förut höll på sin envåldsmakt.
Hvad Gustaf III i Sverige angår, känna vi hans bemödanden i ifrågavarande hänseende från vårt fäderneslands historia, huru han förbjöd tortyren, utgaf en tryckfrihetsförordning, tilldelar judarna vissa medborgerliga rättigheter m.m. Men å andra sidan var äfven han ömtålig om sin myndighet och vid sidan af de åvägabragda reformerna arbetade han med kraft för att nå enväldet, hvilket nära nog lyckades honom.
Pombal, den utmärkte portugisiska ministern vidtog flera åtgärder, som vittnade om stor statsmannaförmåga och öppen blick för tidens kraf. Slutligen satte han kronan på sitt arbete för det allmännas bästa genom att utverka jesuiterordens fördrifvande. Dessa ”ulfar i fårakläder” hade gjort sig djupt hatade såsom afgjorda fiender till alla reformsträfvanden. –Emellertid måste Pombal snart nog taga afsked, och dermed föllo också större delen af hans förordningar. Förhållandet blef ungefär enahanda i Frankrike, der den nitiske Turgot försökte omfattande förbättringar, men vid sin afgång såg dem alla upphäfvas.
Vi hafva sålunda sett, hvilket inflytande upplysningens lära erhöll inom de särskilda rikena. Folken voro ej mogna för de genomgripande förändringarna, och furstarna å sin sida visade föga benägenhet att göra dem mera mottagliga för det nya, af fruktan att deras egen maktställning skulle kunna öfverflyglas. Så gestaltade sig förhållandena under ”den upplysta despotismens tidehvarf ”. Emellertid voro frihetsidéerna en gång väckta och kunde de ej mera falla. På detta sätt nedlades fröet till de stora omstörtningar, för hvilka Europa inom kort skulle blifva skådeplatsen och af hvilka den franska revolutionen visade sig våldsammast och erhöll de mest genomgripande följderna.
