Stockholmskällan

Historia i ord, ljud och bild
Människor rör sig över ett torg
Människor på Kornhamnstorg, 1852. Konstnär: Fritz von Dardel, Stadsmuseet i Stockholm

Urbanisering och emigration

Under 1800-talet lämnade många människor arbetet i jordbruket på landsbygden och flyttade till städerna. I Stockholm var det brist på bostäder och många bodde trångt.

Under 1800-talet började Sverige förvandlas från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle. Urbaniseringen innebar att människor flyttade från landsbygden till städerna, en process som fortfarande pågår. 1850 bodde cirka 10 procent av Sveriges befolkning i städer och 90 procent på landsbygden. Idag är siffrorna omvända.

Det rörde sig helt enkelt många fler människor i Stockholm under slutet av 1800-talet än tidigare. Några bosatte sig för gott i staden, en del reste tillbaka efter ett tag och vissa kom aldrig tillbaka.

En växande, fattig och trångbodd befolkning

Under åren 1850-1900 mer än tredubblades Stockholms befolkning, från 90 000 invånare till 300 000. Många fattiga på landsbygden sökte sig till städerna och hoppades på ett arbete i någon av de nya industrierna. Men det fanns inte tillräckligt mycket bostäder åt den växande befolkningen. Många av de bostäder som fanns var i dåligt skick, De flesta av 1800-talets stockholmare bodde trångt, mörkt och dragigt. En del privata hyresvärdar ville inte ha barnfamiljer som hyresgäster och den som inte kunde betala hyran blev vräkt.

Allmänna sundhetsnämnden och bostadsinspektionen

Från 1800-talets mitt hanterades alla frågor om hygien och hälsa i Stockholm av Allmänna sundhetsnämnden. Nämnden startade sin verksamhet i samband med koleraepidemierna under 1800-talet. År 1864 fick Allmänna sundhetsnämnden ett mer övergripande ansvar för hygienen i staden. År 1878 fick Stockholm en hälsovårdsstadga och Hälsovårdsnämnden inrättades. 

År 1906 fick Stockholms stad en bostadsinspektion som en underavdelning till Hälsovårdsnämnden. Bostadsinspektionen hade som uppgift att inspektera bostäder, både på eget initiativ och för att utreda klagomål från grannar, hyresgäster och hyresvärdar.

Utvalt källmaterial om bostäder kring sekelskiftet 1900

Skjul och kåkstäder

På bilden syns området vid nuvarande Jarlaplan i början av 1900-talet. Du kan se att stenstaden Stockholm har växt upp. Men fortfarande finns områden kvar som vi idag skulle kalla kåkstäder eller slumområden. Eriksbergsområdet på bilden, eller Träsket som det också kallades var ett av dem.

I en skrift från 1879 beskrivs bostadsförhållandena vid Träsket såhär:

För närmare fyratio år sedan var det nuvarande Roslagstorg, som då hette Träsktorget, en högligen vårdslösad del av hufvudstaden. I närheten af detsamma lågo flera mer eller mindre bofälliga lador /.../ hvilkas /.../ väggar lemnade åtskilligt pack, som saknade tak över hufvudet, gemensamt tillfälle att stiga in och skaffa sig nattqvarter kostnadsfritt. /.../ Mellanrummen mellan ladorna var fulla av skräp och smuts. /.../ Knappt femtio steg från dessa lador voro några ömkliga, till bostäder för menniskor uppbyggda hus /.../ Trasiga barn, fattiga fabriksarbetares magra gestalter, arbetslösa daglönare och afsigkomna hantverkare, utom en mängd tjufvar och tjufvgömmare av båda könen, utgjorde den enda befolkningen i denna trakt av staden.

När det moderna Stockholm växte fram under 1900-talets första hälft med flervåningshus och raka gator lämnades vissa områden kvar med skjul och små verkstäder. Ibland användes vissa av husen även som bostäder av männsiskor som stod utanför samhället på olika sätt. Ända fram till 1960-talet fanns det ett stort antal sådana områden inne i centrala Stockholm. Författaren Per- Anders Fogleström beskriver detta i sin roman Sommaren med Monika från 1951 (filmatiserad av Ingmar Bergman 1953):

En sån där gata som visst blivit bortglömd av stadsplanerare och tomtjobbare, där kåkarna är låga och ruffiga, där det ligger några små verkstäder och lagerskjul och en och annan skrothandlare fyller gården bakom ett rött plank med bråte. 

I Stockholms utkanter fanns romernas läger. Det var en sorts kåkstäder som etablerades av Stockholms stad under 1900-talet som en bostadslösning för de svenska romerna. Romernas omfattades inte av politiken som skulle ge alla bostad förrän i slutet av 1960-talet.

Stockholms sista kåkstad var Lugnet, ett industriområde vid Hammarby sjö bestående av skjul och småindustrier i mycket enkla byggnader. Lugnet revs inför byggandet av Hammarby sjöstad och de sista skjulen försvann 2002.

Utvalt källmaterial om Lugnet och andra kåkstäder

Nödbostäder

Under årtiondena kring sekelskiftet 1900 fanns en utbredd uppfattning om att många sociala problem berodde på bostadssituationen. Åtgärder sattes in för att på olika sätt förbättra stockholmarnas bostadsförhållanden. De sociala problemen hade förstås många orsaker. Bostadssituationen var väl snarare ett av problemen än orsaken till dem. Nödbostäder var en åtgärd för att hjälpa dem som var i akut behov av bostad. De inreddes i tillgängliga fastigheter, på vindar och till och med i gymnastiksalar.

Dalfolket säsongsarbetade i Stockholm

Alla som kom till Stockholm för att söka arbete hade inte planer att stanna kvar för alltid. Under 1800-talet var det vanligt att människor från Dalarna säsongsarbetade i Stockholm. Kvinnorna och männen från Dalarna, kullorna och masarna, hade gott rykte om sig att vara flitiga och goda arbetare. Rättviksdräkten, den traditionella folkdräkten, fungerade ofta som ett bra CV gör idag, ett slags intyg på att personen skulle göra ett bra jobb.

Många av säsongsarbetarna gjorde resan från Dalarna till Stockholm flera gånger, och kunde återvända till samma arbetsplats som året innan. En del yrken blev specialiteter för dalfolket. Ett sådant arbete var att köra vevsluparna, båtar som var en del av 1800-talets kollektivtrafik mellan Stockholms öar.

Många dalkullor arbetade på något av bryggerierna i staden. På fotografier från arbetsplatserna är de lätta att känna igen på folkdräktens förkläden. 

Pilt Carin Ersdotter blev känd som "Wackra dalkullan"

Pilt Carin Ersdotter var en av alla säsongsarbetare från Dalarna under 1800-talet. Hon arbetade med att sölja mjölk på Stortorget. Tidigt på morgonen följde hon med mjölkskjutsen in till staden. Ryktet om hennes skönhet spred sig i Stockholm och polisen kallades in för att skingra folkmassan som samlades på torget för att titta på henne. Hon slutade att sälja mjölk och tjänade pengar på att visa upp sin skönhet istället. Förmögna stockholmare bjöd in henne till fester och fick både pengar och gåvor för besväret. När hon återvände till Dalarna 1834 lär hon ha haft en liten förmögenhet med sig tillbaka. 

Utvalt källmaterial om säsongsarbetare från Dalarna

Biblioteket tipsar: Litteraturtips om säsongsarbetare från Dalarna

Emigrationen från Sverige

Under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet lämnade cirka 1,5 miljoner människor Sverige för att bo och arbeta i andra länder. De flesta som emigrerade från Sverige bosatte sig i Nordamerika, främst i USA. År 1900 var Chicago den stad där det bodde näst flest svenskar, efter Stockholm.

Det var framför allt unga som lämnade Sverige. Kvar blev de som var äldre och sjuka. Många som emigrerade hoppades på ett bättre liv i Amerika. Sverige var ett klassamhälle, där det var svårt att arbeta sig till en bättre position i samhället för den som var fattig. I USA upplevde många emigranter att det var lättare, och att samhällets värderingar var mer jämlika än i Sverige. Svåra arbetsförhållanden och låga löner gjorde att många människor tog steget att söka lyckan och försöka skapa sig en bättre tillvaro i ett annat land. En emigrant som lämnade Stockholm och reste till USA 1881 skriver:

"få ha rest hit för att de varit missnöjda med politiska, religiösa, eller sociala förhållandena [---] Jag tror att 90 procent av emigranterna rest hit af rent ekonomiska skäl. Funnes det chans till egna hem och utkomst i Sverige, så afstannade emigrationen af sig själf."

Var femte utvandrare återvände till Sverige

De svenska myndigheterna var oroade över att så många unga människor lämnade Sverige för att leva i andra länder. Utredningar försökte att ringa in varför så många emigrerade, och vad samhället skulle kunna göra för att minska utvandringen. Efter 1920-talet minskade emigrationen i takt med att Sverige blev ett rikare och mer välmående land, med bättre arbetsvillkor och sociala skyddsnät i samhället. Ungefär var femte svensk utvandrare återvände så småningom till Sverige, men de flesta stannade alltså kvar i det nya landet.

Anders och Alma Brejder var två av stockholmarna som emigrerade. De flyttade till Brasilien 1881, men återvände till Stockholm 1896. Anders Brejder lämnade landet ytterligare en gång men då stannade Alma kvar.

Nationalföreningen mot emigrationen bildades för att arbeta mot utvandringen på olika sätt. Runt 1920 ändrade föreningen sin verksamhet och hjälpte istället svenskar som ville resa tillbaka hit igen. Föreningen arbetade med egnahemsrörelsen som gick ut på att staten och kommunerna förberedde mark och gav lån för att människor skulle kunna bygga egna hus.

Utvalt källmaterial om emigration i Stockholm

Biblioteket tipsar: Böcker om emigration

Olika sidor av industrialismens tid i Stockholm

Uppdaterad