Postmodernism, 1975-1995
Under 1970-talet kommer postmodernismen som en reaktion på modernismen och funktionalismen. Den modernistiska arkitekturens stramhet och klassicistiska proportioner började ifrågasättas och experimenteras med.
Postmodernistisk arkitektur kännetecknas av en lekfullhet med färg, form och proportioner. Postmodernismen tar avstamp i tidigare arkitekturepoker men förvränger dess beståndsdelar.
Typiskt för postmodernismen
Med postmodernismen frångick arkitekterna den klassiska arkitekturens regler, ofta med humoristiska referenser till arkitekturhistorien. Till exempel så kunde pelare placeras på okonventionella platser där de helt tappade sin funktion. Andra typiska postmodernistiska kännetecken är asymmetri, höga rundade valv, runda fönster och fasader helt i glas eller kombinationer av olika material. Färgsättningen blev även den mer experimentell. Pastellfärger blev återigen populära men kunde blandas med starkare primärfärger.
Ett tydligt exempel på postmodernistisk arkitektur i Stockholm är området kring Södra station. Där finns bland annat “Bofills båge”; ett monumentalt, halvcirkelformat bostadshus inspirerat av renässansens palats, ritat av arkitekten Ricardo Bofill och färdigt 1992.
Intilliggande Söderhallarna vid Medborgarplatsen är ett annat tydligt exempel med sina kolossala röda pelare och stora glasfasader.
Det finns även exempel på postmodernistiska byggnader uppförda mellan äldre hus ritade för att smälta in i den omkringliggande miljön. Dessa kallas infillhus. Huset på bilden nedan, på Oxtorgsgränd på Norrmalm, är ett exempel på detta. Byggnaden uppfördes 1992–1996 och ritades av arkitekten Sune Malmquist inspirerad av tjugotalsklassicismen.
