Saluhallen är ett högt rum med vackert överljus. Övervåningarna var ursprungligen öppna, men är idag inbyggda.
Kanske finns det ingen byggnad i Stockholm som bättre berättar om 1980-talets postmodernism än Söderhallarna. Kollage-känslan, leken med former och material, referenserna till gammalt byggande, de starka färgerna.
Anläggningen består av två delar. Saluhallshuset har en öppen, lätt och lekfull arkitektur som kanske blinkar till hotell Malmen på andra sidan Götgatan. Björkhallshuset är högre, tyngre och mer slutet för att stämma överens med Medborgarhuset.
Arkitekten Bo Kjessel var intresserad av asiatiskt byggande. Takets lanternin blev mjukt svängd som en pagod. Saluhallens smala pelare och roströda färger hämtades från kinesiska tempel. Belysningen, både in- och utvändigt, liknar kinesiska rispapperslampor fast i art deco-tappning. Andra inslag känns svenska, som Björkhallens väggar i ljust björkfanér.
Hela anläggningen genomarbetades, oftast mycket konstnärligt. Björkhallens tak bärs av en trädstam i grönt stål, med balkarna som grenar. Uppifrån ser ljuslanterninen ut som ett jättelikt björklöv. På Saluhallen fasad sitter Henrik Allerts ”baljor” i rostfritt stål med motiv från stjärnhimlen. Invändigt utformades mosaikgolvet av Åke Pallarp. I Björkhallen fanns färggranna skulpturgrupper med cirkusartister och en gammal fiskarbåt från Singö. En extra överraskning var att cirkusapan slog ihop sina cymbaler om man tryckte på en knapp. Konstverket skapades av ett engelsk kollektiv och sammanställdes av Lennart Clemens.
