Vad är egentligen modern konst? Måste konst vara vacker och föreställa något som går att känna igen? Det var frågor som stockholmarna fick möjlighet att fundera över när konstpedagogen Carlo Derkert bjöd in till föreläsningar på Stockholms Arbetareinstitut.
På en röd affisch med stora svarta bokstäver annonseras en föreläsningsserie med den uppseendeväckande rubriken "Modern konst – ful och obegriplig?". Föreläsare är Carlo Derkert, som kom att bli en av Sveriges mest kända konstpedagoger.
Rubriken dominerar mitten, omgiven av namnen på flera moderna konstriktningar i blå bokstäver. Orden är placerade snett och i olika riktningar, vilket skapar rörelse och anknyter till den moderna konstens experimentella uttryck.
Affischer var under 1900-talet ett viktigt sätt att sprida information om föreläsningar, möten och kulturevenemang. För föreningar som Stockholms Arbetareinstitut var de ett förhållandevis billigt sätt att nå en bred publik. Starka färger, stora bokstäver och slagkraftiga budskap användes ofta för att fånga förbipasserandes uppmärksamhet.
Ett institut för arbetarnas bildning
Stockholms Arbetareinstitut grundades 1880 på initiativ av läkaren och folkbildaren Anton Nyström. Syftet var att erbjuda undervisning för arbetare och andra som inte hade haft möjlighet att skaffa sig högre utbildning. År 1883 bildades Stockholms arbetareinstitutsförening för att stödja och organisera verksamheten.
Under slutet av 1800-talet var skillnaderna i utbildningsmöjligheter stora. Många stockholmare hade bara gått några år i folkskolan och arbetade långa dagar. Genom föreläsningar till låg kostnad ville Arbetareinstitutet ge fler möjlighet att skaffa sig kunskaper och förutsättningar att tolka världen omkring sig.
Verksamheten omfattade allt från naturvetenskap, historia och samhällsfrågor till litteratur och konst. Institutet hade också ett bibliotek och ett läsrum. Från 1893 hade det en egen byggnad på Klara norra kyrkogata 8.
Folkbildning och modern konst
Varför ordnade institutet då föreläsningar om just modern konst? Tanken med folkbildning var inte främst att förmedla kunskaper som var användbara i arbetslivet. Den skulle ge människor möjlighet att utveckla sina intressen och bilda sig egna uppfattningar. Konst och kultur sågs därför som viktigt för alla medborgare.
Under 1900-talet förändrades konsten snabbt. Konstnärer experimenterade med färger, former och nya sätt att skildra verkligheten. Konstriktningar som kubism, expressionism och surrealism bröt med äldre ideal om att konsten skulle vara avbildande och verklighetstrogen. Den nya konsten väckte både nyfikenhet och motstånd: vissa tyckte att det var befriande att konsten inte tvunget skulle vara realistisk, det vill säga verklighetstrogen, medan andra tyckte att den var just "ful och obegriplig".
Genom föreläsningar som dessa kunde människor utan särskilda förkunskaper möta den moderna konsten och bilda sig en egen uppfattning om den. På så sätt blev konsten en del av Arbetareinstitutets strävan att göra kunskap och kultur tillgängliga för fler.
Carlo Derkert
Föreläsaren, konstvetaren Carlo Derkert, var delaktig i grundandet av Moderna Museet på Skeppsholmen i Stockholm. Han var själv son till en "modern" konstnär – Siri Derkert – som bland annat gjorde konsten i Östermalms tunnelbanestation.
