När gamle häradsdomaren Erik Mattson kommer hem till Grimsta från gudstjänsten i Spånga kyrka fjärdedag jul 1766 och kliver ur släden hjälper styvsonen Jan Pärsson honom att ta loss hästen. Jan Pärsson leder in djuret i stallet och där inifrån hör han det starka ljudet av ett gevärsskott. Han rusar ut på gården och ser sin 73-årige styvfader ligga framstupa i trappan vid gårdsgrinden. Häradsdomarens vantar är fortfarande på och piskan är kvar i handen, men tala kan han inte. Fötterna rör litet på sig.
Skotten har kommit från gäststugan, bara några meter bort. Där brukar häradsdomare Mattsons ensliga och ofta grubblande son hålla till. Han heter Pär Ersson, är 37 år gammal och på trakten känd som Tok-Pelle.
Snabbt sprider sig nyheten om skotten på Grimsta och människor strömmar till för att hjälpa till eller bevittna vad som hänt. Pär Ersson har låst in sig i sin stuga och av rädsla att han ska lossa fler skott spikar man igen fönstren med några gamla dörrar. Efter en stund kommer prästen Magnus Bromark till platsen och får man tro hans eget skriftliga vittnesmål ingriper han med stort mod och rejäl dådkraft.
Han ber Pär Ersson om att komma ut, eller att han låter honom komma in. Vi har ju talats vid många gånger förut, vi är ju bekanta, har Bromark sagt. Per Ersson svarar då: ”Ni har ej göra här. Lät bli mej. Jag råder Er intet komma hit, jag låser intet up.”
Sedan beskriver Bromark hur följande dramatiska händelseförlopp ägde rum:
Då talade jag skarpeligen, du skalt låsa up, annars slår jag sönder dörr och fenster. Du skalt öpna, annars bryter jag sönder låset, eller ock låter lyffta af taket, och då lät jag bryta bort de gamla dörrarna, som woro spikade för fenstren: men alt hans swar war som tilförene sagt är. Sedan obligerade jag närwarande Almoge at bryta up dörren, hwilket med al wår försigtighet skiedde; ty han hade bårrat et stort hål bredewid låset, at skjuta den första, som wågade öpna dörren: men då de med yxor jernstörar och kofötter spände på, sprang et stycke af et qwarters längd öfwerst på dörren löst, at han feck se oss som utan före woro, då jag i det hålet med en jernstör rustade up och ned, at han hwarken feck fäste på oss, ej heller at syffta med bössan, enteligen blef dörren up bänder, och jag feck i det, se mynningen af bössan, som han hade på armen, wänd åt spisen, och han geck par steg tilbakars, at lägga an, rusade jag in genom dörren, honom om armarna, sedan kommo alle och fattade honom i lufwen. Då tog jag bössan af honom som war upspänd, och å nyo laddad med nio renkulor, och starkt krutskått; sedan kom Fierdingsman och skrufwade på honom handklofwarna: men han sade hwad wil ni göra med mig, lät mig wara i frid.
Fortfarande kvar i stugan inleder Bromark ett samtal med Pär Ersson om varför han mördat sin far. Pär svarar kryptiskt att människorna tagit förståndet av honom. Att han känner sig förföljd. Han pratar om bibelns David som också var förföljd.
Under rättegången i Spånga sockenstuga berättar det ena vittnet efter det andra om hur Pär Ersson alltid sökt enskildhet, hur han grubblat, haft en bister uppsyn och varit mycket fåtalig. Så här kan det låta: ”Eljest hade Pär i sin lefnad warit mycket tyst, gådt och grubblat samt haft trumpit och twärt utseende, mycket setat och skrifwit, särdeles om qwällarne men mäst om natten, om dagarne arbetat som de andre, men tidetals lupit i bygden.” Bara två år tidigare ströks han ur mantalslistan för att han ansågs som avita, eller sinnessjuk. Under många år har han dock haft skjutvapen utan att någon tänkt närmare på saken. Man har inte betraktat honom som våldsam eller farlig. Under våren har han jagat änder.
Endast vid ett tillfälle har människorna i hans närhet blivit oroliga. Det var när hans styvsyster skulle gifta sig. Dagarna innan bröllopet följde Pär efter styvsystern med en pistol i handen på ett sätt som gjorde styvsystern rädd.
Vittnen som känt Pär Ersson länge kallas in. Ett av dem är nämndemannen Mats Pärsson. Han berättar att för 14-15 år sedan hade Pär Ersson ”en afton kommit til honom och beklagat sig öfwer mycken ängslan” och sagt ”jag har giordt så mycket ondt, och är så stor syndare, at jag aldrig kan få förlåtelse, därwid hade han talat mycket utur skriften om förföljelse, samt utur uppenbarelseboken, alt utan sammanhang”. Som Mats Pärsson minns det hängde oroligheten ihop med att han fäst sig vid en kvinna i Rinkeby, som då stod i färd med att gifta sig med en annan.
För tre år sedan, berättar Mats Pärsson, har Pär Ersson kommit till honom vid pingsttiden med ”Bibel i handen” och bett honom följa med ut. Då de kommit til en sten har Pär Ersson sagt: ”denna Skiäller på mig”. Pär Ersson har sedan lett Mats Pärsson till ytterligare stenar, varav en större som Pär Ersson givit ett namn.
Pappan har länge varit orolig för sonen. Att han inte tar sig något för. Enligt några vittnen har faderns fel varit att han varit för flat mot Pär och agat honom för lite. Pär har sällan visat någon ilska mot fadern, även om det skett någon gång.
När domstolen frågar Pär Ersson om motivet till mordet berättar han att tankarna funnits där i femton år. Att fadern ”förwilladt honom uti förståndet”, eller ”giordt honom galen”. En gång har fadern slagit honom när han gick till Lövsta by. Liksom i samtalet med prästen Bromark kopplar Pär Ersson åter sin känsla av att vara förföljd till hur Bibelns David blir förföljd.
Domstolen tycker att Pär Erssons svar är ”fiållige” och i rättegångsprotokollet ger de följande exempel: ”at om aftnarne utan för hans fenster blifwit sagt: hugg, skiut i hiäl honom: at andarne swäfwat omkring honom om nättren, han icke fått någon fred för dem innan han skutit i hiel sin fader, efter fadren welat så hafwat; at de förfölgt honom så han ledsnat at lefwa och derföre hade han skutit fadren:”.
Pär Ersson säger alltså, i alla fall tillfälligtvis, att pappan ville bli mördad.
När det är dags att döma i målet resonerar häradsrätten en del kring Pär Erssons tillräknelighet. Han är inte ”wid fullt förstånd” men då han i flera år ”hyst hemlig illska och arghet emot sin fader” och i efterhand förstår att det är ett brott som förtjänar dödsstraffet, så måste han ändå få ett kännbart straff. Häradsrätten beslutar om ”30 par spö try slag af paret”. Det innebär att Pär Ersson ska piskas med en rotting med två ändar 90 gånger. Dessutom ska han sättas på någon ”Konungens fästning” för livstids straffarbete.
