Sjubarnsfadern och statdrängen i Ulvsunda torp, Anders Broberg, har länge varit sjuklig och beklagat sig över sin dåliga hälsa. Sensommardagen den 24 augusti 1808 är det dags att bärga hö på Ulvsunda äng och som alla andra statdrängar måste den krasslige Anders Broberg arbeta för att förtjäna brödfödan. När han går för att anmäla sig hos arbetsledaren Christian Asplund denna morgon vet han inte att det är hans sista dag i livet.

När Sollentuna häradsrätt senare utreder omständigheterna kring Brobergs död berättar fogden Christian Asplund, som alltså leder arbetet på Ulvsunda gård, att han hört Broberg klaga över sin hälsa en längre tid. Broberg har därför varit fri från tyngre uppgifter och istället fått hjälpa till med arbetet i smedjan. Men just den här dagen hade Broberg inte klagat över någon opasslighet. Därför fick han uppgiften att hämta några hästar som skulle användas vid körningen av hölass. En uppgift han misslyckades med. Broberg hade fört hästarna till en grind, men sedan lämnat dem obundna där så att de sprang tillbaka till hagen. När Asplund frågat varför han släppt hästarna ska Broberg ha svarat att han ”skolat gå hem och äta frukost”. Då har Asplund givit Broberg en örfil ”med blotta handen”. (Arbetsgivare hade vid den här tiden rätt att aga försumliga och uppstudsiga anställda).

Framåt klockan elva eller tolv har Broberg fått uppdraget att köra en hövagn med ett par oxar. Statdrängen Johan Hurtig som tilldelats uppgiften att hjälpa Broberg att lassa vagnen berättar att Broberg varit törstig och velat stanna vid en båtsmansstuga för att köpa svagdricka på väg till ängen. Hurtig har sagt nej, vatten finns vid ängen, vi hinner inte stanna. När de kommit fram till ängen, och börjat lassa vagnen med hö, har Broberg ”börjat blifwa besynnerlig”. Broberg har stått på vagnen för att ta emot och nedtrampa höet, men när Hurtig räckt honom ett sjok med hö har Broberg ”åter nedsläppt det på ängen”. Över detta har Hurtig blivit förargad och börjat skälla på Broberg. Då kommer deras arbetsgivare, Brukspatron Johan Henrik Wegelin, tillika ägare av Ulfsunda slott, för att se vad som pågår.

När Brukspatron Wegelin säger åt Broberg att fullgöra sina skyldigheter märker han att Broberg vaklar och sviktar på vagnen. Han drar slutsatsen att Broberg är full, men Broberg säger att han inte druckit något brännvin. Då tar Wegelin sin bambukäpp och slår upp mot vagnen, men det är oklart om han träffar Broberg med slagen. Wegelin befaller nu Broberg att gå ned från vagnen så att en av de arbetande kvinnorna på ängen kan överta hans uppgift. Utan något biträde ”hade Broberg, som först welat lägga sig omkull i wagnen, gått ned på ängen och ärnat företaga sig räfsning, men, då han warit oförmögen dertill, hade han lemnat detta göromål och raglat, såsom en drucken person, fallit omkull en gång, å nyo uprest sig, men åter stupat wid kanten af ett dike, där han blifwit liggande.”

Brukspatronen har sedan lämnat ängen men sagt åt arbetsfolket att ordna med Brobergs hemkörande och vara försiktiga så de inte kör på honom.

Under middagstiden har Brobergs hustru skickat iväg sin äldsta dotter, femtonåriga Ann Cathrine, med mat till maken. När hon efter en del sökande hittar fadern ligger han på ängen och flåsar. Arbetsfolket säger åt henne att inte röra fadern ”utan låta den fyllhund[en] ligga och sofwa ruset af sig”. Då Hustru Broberg själv kommit till ängen har hon ”funnit mannen liggande utan sansning, med öpna, men orörliga ögon”. På inget sätt har han reagerat ”på hustruns gråt och frågor till honom om hans tilstånd”.

På Rinkeby gård uppehåller sig denna dag Hovpredikanten Joachim Björkman. Under eftermiddagen kommer Brobergs dotter dit och berättar att hennes far ligger ”ihjälslagen” på en äng, inte särskilt långt bort. Vid ängen finner prästen Björkman Brobergs hustru ”sitta å marken, gråtande, bredewid sin Man, som hon öfwerhöljt med en skinnfäll”. Mannen ser ut att vara ”stadd i dödsarbetet”. Ett bud kommer för att köra hem Broberg, men givet hans tillstånd tycker inte prästen det är lämpligt. Till slut har Broberg ”upgivit andan” och prästen som först försökt dölja mannens död för hustrun ”för att icke oroa henne”, har till slut blivit tvungen att ge henne det sorgliga beskedet.

Landsfiskalen Carelli, som fungerar som åklagare i orten, bestämmer sig för att utreda vad som hänt. Under rättegången stärker flera vittnen den skildring av händelseförloppet som beskrivits här ovan. Många intygar att Broberg inte varit någon suput, men att han varit sjuklig den sista tiden. De läkare som undersökt Brobergs döda kropp menar att han dött av sin sjukdom, men ”att det af honom efter åkommen sjuklighet förrättade arbete, tilläfwentyrs kunnat i mer eller mindre mohn påskynda Lifskrafternes aftagande”. Möjligen hade Broberg alltså överlevt om han inte arbetat.

Landsfiskal Carelli menar att Brukspatron Wegelin, såsom Brobergs husbonde borde tagit ett större ansvar för dennes hälsa, och yrkar på att Wegelin döms som vållande till Brobergs död. Dessutom vill han att Wegelin åläggs hjälpa änkan och familjen med försörjningen. Sollentuna häradsrätt anser dock inte att det går att bevisa att Wegelin bemött Broberg för strängt ”eller twingat honom till hårdare arbete än dess kropskrafter medgifwit”. Han har heller inte kunnat veta att Broberg varit så sjuk att hans ”krafter ej tillåtit honom något arbetes förrättande”.

Däremot anser Rätten att Wegelin gjorde fel när han så snabbt bestämt sig för att Broberg var full och därför underlät att ”widtaga den omwårdnad hwartill han af Lag och Husbonde omsorg warit pligtig”. Om Wegelin visat den omtanke en arbetsgivare bör och ordnat med Brobergs skyndsamma hemförande hade han ”troligen kunnat förekomma Brobergs död”. Dock kan inte detta räknas som ”något sådant wållande, som kräfwer någon strängare answarighet”. Rätten bestämmer att Wegelin ska böta ”wådabot” på 20 daler silvermynt. Rätten fastslår inte heller att Wegelin ska hjälpa änkan Broberg med någon viss summa utan litar på de löften han gett under rättegången.

Brobergs änka, vars namn inte nämns i rättegångsprotokollet, berättar att maken och hon har sju ”lefwande” barn. Fem av dem bor fortfarande hemma. Änkan menar att maken varit en god hushållare och inte alls begiven på starka drycker, men Broberg har till och från under denna sommar varit ”plågad af en mattande Diarrhée”.

Rättegången ägde rum på Tranebergs värdshus.