Tvätteriets historia handlar inte bara om maskiner och uppfinningar – den handlar framförallt om människor. I det här avsnittet får vi syn på hur den mest vardagliga handlingen, att tvätta, kan bära på stora berättelser om Stockholms arbetslivshistoria.
Vid Albysjön i Fittja i södra Stockholm samsas ett falurött hus från 1800-talet med tunnelbanetåg och höghus. Här ligger Hagalunds Tvätterimuseum – ett tidigare tvätteri, som nu drivs av Vårby-Fittjas hembygdsförening. Det lilla huset rymmer mer än vad du först kan tro. Platsen blir startpunkt för berättelsen om tvätterskan Maria Släts flykt undan andra världskriget, om längtan efter frihet och om Stockholms arbetslivshistoria.
En möjlighet att försörja sig
Tvätterskorna var arbetarkvinnor – arbetet kunde göras utan utbildning och man tvättade åt de som hade det bättre ställt. Att jobba som tvätterska var också ett sätt att bli självförsörjande. Jämfört med livet som piga fanns en annan frihet. Till skillnad från många pigor hade tvätterskor egen bostad och hade därför ingen som bestämde över ens liv utanför jobbet. Samtidigt var arbetet slitigt och tungt med en låg lön.
Tvätterskorna organiserar sig genom facket
På tvätterierna fanns också en möjlighet att organisera sig. Fackföreningarna spelade stor roll för tvätterskornas historia. Facket gav en känsla av att man var del av något större, man kunde både klaga och påverka sin situation. Genom fackets hjälp kunde tvätterskorna till exempel få arbetshandskar och utreda vilka medel man använde som var farliga.
Tvätterskorna på Fittja Familjetvätt
I trakterna runt Albysjön fanns många tvätterier under början av 1900-talet. Ett av dom var industritvätten Fittja Familjetvätt. Här arbetade ett trettiotal personer, majoriteten kvinnor, med att tvätta Stockholmarnas kläder. Uppgifterna var till stor del uppdelade, där de manliga anställda körde lastbil och manövrerade maskiner, medan kvinnorna skötte det övriga arbetet med tvätten.
En av de estländska kvinnorna som jobbade på tvätteriet i Fittja var Maria Slät. Slät och hennes familj hade bott på den svenskspråkiga ön Ormsö i Estland i flera generationer, men tvingades fly landet under andra världskriget. Maria reste med två av sina söner över havet, och lämnade bondgården på den estländska landsbygden för ett liv i Sverige. Hon var bara en av många Estlandssvenskar som kom hit – under 1940 fram till 1944 flydde och evakuerades över 8000 Estlandssvenskar till Sverige.
Tvättstugan: en symbol för det rationella hemarbetet
Många av tvätterierna i Stockholm köps så småningom upp av större företag och försvinner senare nästan helt med intågandet av de elektriska tvättmaskinerna och tvättstugorna. Även de som inte har råd med en egen tvättmaskin kan plötsligt sköta tvätten själva.
När folkhemsprojektet startade på 1930-talet blev tvättstugan ett verktyg för att modernisera och förbättra hemmens standard. Tvättstugan skulle ge kvinnan mer tid till annat och blev en symbol för det rationella hemarbetet.
En av de första gemensamma tvättstugorna i modern tappning byggdes i Stockholm redan på 1920-talet, och under 1950-talet började tvättmaskiner användas i hemmen. På 1970-talet hade nästan alla flerfamiljshus tillgång till en gemensam tvättstuga.
Om Kvinnans Plats
I Kvinnohistoriskas poddserie Kvinnans Plats hör du berättelser från förr där inbjudna historiker och forskare berättar om kvinnors vanliga och ovanliga livsöden – knutna till platser.
Om avsnittet
I avsnittet hör du Kvinnohistoriskas museichef Anna Tascha Larsson intervjua föreståndaren för Hagalunds Tvätterimuseum, Olle Magnusson, museitvätterskan Elin Magnusson, tvätterskan Maria Släts son Algot Slät, samt författaren Gunilla Lundgren. Producent är Antonio de la Cruz. Den här berättelsen är framtagen i samarbete med Hagalunds Tvätterimuseum, Sveriges hembygdsförbund och Stockholms läns hembygdsförbund. Producerad av Soundtelling.
Kvinnohistoriska
Kvinnohistoriska är ett innovativt museum som verkar i de offentliga och digitala rummen – utan egen permanent byggnad. De tillgängliggör forskning om kvinnors villkor i historiska skeenden, och arbetar för att kvinnors historia och historier undersöks, förvärvas, bevaras, förmedlas och synliggörs publikt.
