I årsberättelsen från Stockholms feriebarnsförening 1911 berättas det att man har vädjat till familjer på landsbygden att ta hand om fattiga barn från Stockholm under sommaren. Många svar hade kommit in och sammanlagt 772 barn hade fått plats som feriebarn på landet.
Men det var inte bra nog, menade man, med tanke på hur många Stockholmsbarn som var i behov av sommarvistelse på landet.
”Denna siffra kan ju vid första ögonkastet synas stor nog, men, då man besinnar, vilket stort antal barn det finnes i Stockholm, som till skada för sin såväl fysiska som psykiska utveckling måste undvara en ren lufts, ett friskt livs och i många fall ett närande och lämpligt underhålls välgörande inflytande, om de endast skulle vara hänvisade till de medel deras föräldrar eller anhöriga förfoga över, så inser man lätt, att det ännu är långt kvar till ett idealiskt förhållande.”
Redan i början av 1900-talet skickades fattiga skolbarn till bondgårdar ute på landet några veckor eller månader under sommaren. Tanken var att de skulle få frisk luft och komma bort från smutsen och trängseln i storstaden. Behovet var stort och verksamheten växte snabbt och behövde organiseras. Det ledde till bildandet av Centralkommittén för feriebarns utsändande 1903. Kommittén bestod av personer från skolan, kyrkan och den sociala verksamheten i Stockholm. 1946 skedde en omorganisation och kommittén bytte namn till Stockholms feriebarnsförening.
