När hustru Maja Andersdotter får höra om pigan Stina Jansdotters plötsliga illamående anar hon oråd. Hon har en längre tid hyst misstanken att Stina Jansdotter är gravid. Det är en tisdagsmorgon i mitten av september 1770 vid Spånga prästgård och Maja Andersdotter och pigan Stina Nilsdotter beger sig ner till Fähuset där Jansdotter sist sågs. De ska ändå dit för att släppa ut en ko på bete.
Väl vid Fähuset går det inte att komma in. Stina Jansdotter har stängt om sig och har på insidan satt en stör för porten. Efter att Andersdotter och Nilsdotter bultat en stund på dörren kommer Stina Jansdotter slutligen ner från höskullen och öppnar dörren. Hon är blodig om händerna och vill gå och tvätta sig. Vad gjorde du på höskullen? undrar Andersdotter. Jag tänkte bara ge korna foder, ska Stina Jansdotter ha svarat. Efter ytterligare frågor säger Stina Jansdotter att ”hon fått igen sin förlorade tid, och att en blodlefwer gått ifrån henne”. Troligen menar hon att hon haft menstruella problem men att mensen nu är igång igen.
När Stina Jansdotter gått upp till prostinnan för att få ”medicamenter” har Maja Andersdotter och pigan Nilsdotter funnit blod på fähusgolvet och blodig halm. Nu ställs frågan rätt ut i Prästgården: Har du fött barn Stina Jansdotter? Till detta nekar hon bestämt, ”hälst hon hwarken haft att beställa med manfolk eller wore Jungfru Maria”.
Man hämtar två, troligen mer barnmorskekunniga, kvinnor från Spånga by, Anna Andersdotter och Kajsa Nilsdotter. De frågar Stina Jansdotter hur det står till. "Ja huru står det till med mig” svarar hon, och lägger till: "hwad löper ni efter?” Då de två kvinnorna ”med thetta swar icke läto sig nöija” berättar Stina till slut att ”hon alt sedan Påsken icke haft sitt ordinaira”, det vill säga hon har inte haft mens, ”hwarföre thet ståckat sig, samt nu gått ifrån henne och warit stort som en knytnäfwe”.
Härefter vill kvinnorna från Spånga by undersöka Jansdotter närmare för att efterforska om det möjligen rör sig om ett missfall. Stina vägrar samarbeta men de ser att det finns mjölk i hennes bröst. Maja och Anna Andersdotter samt pigan Nilsdotter beger sig nu till fähuset och börjar leta. Det finns blod även på stegen upp till höskullen. Efter något letande i höet blir pigan Stina Nilsdotter förfärad. Hon hör något som flåsar och stånkar. Kvinnorna letar allt intensivare och tillslut finner de ett litet gossebarn, ”onaflat men vid lif”. De tar hand om barnet, navlar det och sveper in det i ett lakan och försäkrar sig om att det icke blivit skadat ”till lif och hälsa”.
När de kommer in till Stina Jansdotter med barnet ska hon ”icke widare sagt, än att Barnet, som då straxt skulle döpas, borde heta Jan efter hennes fader”.
Den 23 och 24 november blir det rättegång i Sollentuna Häradsrätt, och det är protokollet från denna rättegång som ovanstående sammanfattning av händelseförloppet bygger på. Här konstaterar man att Stina Jansdotter är 36 år gammal, född i Vimmerby i Småland, men att hon tjänat i Spånga socken några år. Under de dryga två månader som gått sedan barnet hittades på prästgårdens höskulle har Stina själv haft hand om det där hon suttit fängslad i väntan på rättegång.
I rätten berättar hon att hon ”blifwit lägrad” af drängen Erik Jakobsson i december 1769 och därefter blivit gravid. Då Erik Jakobsson inte erkänner och inga vittnen finns frias han för lägersmålet och vidare ansvar för barnets omsorg. Stina döms inte bara för att ha lagt barnet ”å lönn”, det vill säga att hon gömt barnet, utan också för att hon länge och väl och med ”synnerlig hårdnackenhet och ondska” försökt hindra andra från att rädda fostret. Sollentuna häradsrätt tycker att hon ska sitta två månader i fängelse samt böta två daler silvermynt till Spånga kyrka. Målet hänvisas dock till Svea hovrätt, kanske vore det mer praktiskt och förenligt med att sköta ett litet barn om hon sattes på arbete i Rasp- och spinnhuset, skriver rätten.