Annan dag påsk 1783 är det dags för gudstjänst och nattvard i Spånga kyrka. Prästen som ska leda det hela heter Paul Niclas Landsberg och till sin hjälp har han klockaren Duzelius och kyrkovaktaren Eric Lundgren. Gudstjänsten inleds vanligen med att kyrkovaktaren låter kyrkoklockorna ringa samman folket. Innan dess arbetar klockaren med att nedteckna alla som vill ta nattvarden.
Den här påskmorgonen tycks komminister Landsberg ha särskilt bråttom. Gudstjänsten börjar vanligen tio men han vill sätta igång ringningen långt tidigare än så. Duzelius invänder att varken kyrkofolket eller ett barn som skall döpas denna dag har anlänt ännu. Duzelius har bett kyrkovaktare Lundgren att gå ut och se vad ”timvisaren” utanför kyrkan utvisar. Enligt ett vittne skall till slut Landsberg ”blifwit häftigt ond” och sagt till Duzelius ”jag skall taga dig du gamla skurk” anklagat honom för att ”wara stursk, samt knuffat och stött honom med handen emot axeln och i hufwudet”. Flera vittnen ger liknande beskrivingar av det inträffade.
Samma år har också Landsberg hamnat i vredesmod när han undervisat ungdomar i kristendomskunskap i Järfälla kyrka. När de inte svarat rätt ska han ha slagit några av dem, svurit och härjat.
I oktober blir därför Landsberg instämd till Sollentuna Häradsrätt där han anklagas för att ha vanhelgat kyrkofriden, orsakat förargelse i församlingen och misskött sitt ämbete.
Här kan ni läsa en renskrift av rättegångsprotokollet:
Sollentuna Sockenstämmas protokoll den 24 oktober 1783
S: D: Har å ämbetes wägnar KronoBefallningsmannen Högagtad Herr Olof Östmark till thetta Ting uttagit stämning å Comministern i Spånga och Järffalla församblingar wördige och Wällärde Paul Landsberg, med påstående af laga answar, ej allenast för det han d: 21 sidstl aprill eller annan dag Påsk uti Spånga kyrkas Sacristia kort för sammanringningen öfwerfallit och slagit under eder och swordom Klockaren i bemälte Spånga försambling Duzelius, utan ock för det han uti Järfälla Sokne kyrka under Cathechismi förhör med samma församblings ungdom, som första gången ärnade begå Herrans Högwördiga nattward, på lika sätt med them förfarit; förbehållandes sig öppen talan uti alt hwad med thetta mål gemenskap ägde.
Wid uprop häraf instäldte sig Parterne, och Klockaren Duzelius jämte Comministerne i Eeds och Sollentuna församblingar Ärewördige och höglärde Herr Magister Magnus Julius Winge, och såsom Consistorii fullmägtig Landsbergs biträde, enligt Contracts Probstens gifne skrifteliga förordnande som nu upwistes af d. 29de Septembr nästl; då på föreställning at sannfärdiga förloppet upgifwa, Landsberg berättade, at sedan han å wanlig tid emellan 9 och 10 kommit til Spånga kyrka sidstledne annan dag Påsk och Gudstjenst therstädes förrätta, så skall han först, såsom merendels plägade hända, måst wänta på klockaren Duzelius, och sedermera, enär han ankommit tilsagt Kyrkowaktaren Eric Lundgren, at låta ringa samman, då Duzelius sig yttrat at det ej skulle skje; hwarefter Landsberg en stund skall wäntat och åter tilsagt kyrkowagtaren at låta ringa, men hwarwid Duzelius å nyo skall swarat neij, då Landsberg deröfwer förtretad, medgaf at han alfwarsamt bannat Duzelius och derwid kommit af en händelse at med handen röra wid hans arm, dock utan at gifwa honom något slag eller knuffning.
Hwad åter barnen anginge, så ärkände wäl Lundberg at han någon gång då the warit glömska och tröga at falla, kunnat derföre gifwa them bannor; men bestridde, det han them någonsin slagit. Derefter berättade klockaren Duzelius, at sedan han, som bor ej långt från kyrkan, låtit klockan 9 ringa annan gången så hade han åter klockan litet öfwer half tio gådt neder til kyrkan och in uti sacristian då Landsberg, som förrut titkommit, befallt Kyrkowagtaren at ringa samman, hwarwid åter Duzelius, som genast började at uptekna någre communicanter til nästa nattwardsgång med mycken höflighet skall ärindrat, at tiden dertil ännu ej war för handen, och at hwarken Kyrkofolket eller et Christninge barn som wäntades ännu ankommit; men då Landsberg föregåde denne befallning, hade Duzelius bett Kyrkowagtaren se efter hwad klockan war efter Timwisaren utan före kyrkan, Då hade Landsberg blifwit af en obeskrifwelig sinnes häftighet betagen, slagit näfwen i en på bordet öppen liggande Bible, begynt bannas och swärja samt oqwädat Duzelius för gammal skiälm och Rackare, 3ne gånger slagit och knuffat honom, samt sidsta gången gifwit honom et ganska hårdt slag, öfwer wela ryggen, så at Duzelius af försträckelse och häpenhet hölt på at falla omkull samt ropat om hjelp och skyndat sig utur sacristian. I anseende til en sådan skiljagtighet emellan Landsbergs och Duzelii berättelser föreständigades Landsberg at noga påminna sig förloppet af denne händelse och sanningen derom bekänna; men Landsberg förblef dock enständigt wid sin förrut giorde utsago. Uppå Herr KronoBefsms Östmarks begäran förekallades derefter the af honom instämde nedannämnde wittnen utom artillerie handtlangaren Mathias Westling, som nu nyligen genom döden afgådt, hwilka ofrige, ojäfwade med hand å bok then wanliga wittnesEedan aflade om dess dyra wigt och wärde påmintes samt hwar för sig berättade:
1:o Torparen Nils Olsson i Linwäfwar krogen: at han anadag Påsk fölgde med klockaren Duzelius neder til kyrkan, för at låta sig upskrifwas til nattwardens begående då efter Duzelii ur och wittnets egit tycke grundadt på Solens högd, klåckan wara ½ til tijo Wid theras ankomst i Sacristian hade Comminister Landsberg sagt til om sammanringning, dertil Duzelius swarat: Gunstige Herr Comminister, tiden är icke ännu inne, töfwa litet, wi wänta Christninge barn, som ännu ej ankommit, hwarefter Duzelius wid bordet i Sacristian började at antekna wittnet och någre andra i samma ärende tilstädes warande personer, men Landsberg påminte åter om sammanringning, då Duzelius anmodade Kyrkowagtaren at gå ut och se efter hwad klockan war efter timwisaren. Landsberg blef då af en ganska häftig sinnes ifwer betagen och gick fram till Duzelius och slog honom öfwer armen med utlåtelse din gamla skjälm och skurk du har lefwat oordendteligit, men jag skall lära dig, slog och i detsamma med näfwen uti en på bordet liggande bok, gick från och tilbaka på golfwet och under lika oqwäden 2ne gånger sprang fram til Duzelius och bustade honom emot axeln, men 4de gången knuffade honom i hufwudet och sidst eller femte resan slog honom med handen öfwer ryggen, då Duzelius, som imedlertid legat stilla och fortsatt skrifningen reste sig up från bordet, der han lutande stod och skref, bad the närwarande hielpa sig och gick ut samt bad folket ringa, hwilket ock wärkstältes och det innan klockan efter wittnets tycke ännu skridit til tijo tilläggande at Landsberg emot slutet af thenne händelse war så ond och häftig, at han liksom kiknade och blef mållös.
2o Torparen Erik Abrahamsson i Ekåsen, at han wäl wid detta tilfälle warit närwarande men stådt bakom the öfrige personerne som skulle låta sig upskrifwas, så at wittnet endast sett at Landsberg knuffade Duzelius i hufwudet och 2ne särskilte gånger på axeln, under det Landsberg war häftigt ond och kallade honom för skurk. Och hade wittnet för sin del då tyckt, at klockan icke war mycket öfwer 9 och at tiden ej – warit inne til sammanringning.
3o Torparen Anders Jansson i Plaisiren: At han wäl fölgt med Duzelius och förra wittnet Nils Olsson för at låta sig til communion anteknas, men stadnat litet efter them i Choret, samt wid inkomsten uti Sacristian hördt Landsberg säga til Duzelius: Jag sade til åt Kyrkowagtaren at det skulle ringas, men ni sade neij: nu skall det ringas; Hwartil Duzelius som då redan börjat upskrifwa communicanterne, med höflighet swarat, at tiden dertil ej war inne, samt anmodat Kyrkowagtaren at gå ut och se efter tiden på solwisarn. Landsberg hade då blifwit häftigt ond och sagt jag skall taga dig du gamla skurk, förebrått honom at wara stursk, samt knuffat och stött honom med handen emot axeln och i hufwudet, utan at wittnet, som af et sådant oförmodadt upförande blifwit af mycken häpenhet betagen, kunnat så noga höra se och urskilja Landsbergs öfrige förfarande och utlåtelser. och hade efter wittnets tycke klockan då ännu ej warit tio efter som annan gången ej långt förrut blifwit ringd.
4:o Kyrkiowagtaren i Spånga Sokn Eric Lundgren: at klockan half tio då Landsberg tilsagt wittnet at det skulle ringas, då wittnet swarade: at det ännu war för bittida, efter som folket då ännu ej samlat sig och at et Christninge barn wäntades. Derpå swarade Landsberg: at när folket finge höra klockorne, så skyndade de sig men Duzelius, som stod wid bordet och skref, ärindrade då med sagtmodighet at det wäl ej gierna kunde skje, efter som tiden ännu ej war inne, yttrandes sig til wittnet gå ut och se på solwisarn och när tiden blir så kan det ringas; annars får ni ringa huru ni will; Liksom Duzelius med denne sidsta utlåtelse wille låta förstå at han ej brydde sig widare derom. Wittnet gick då ut och såg på solwisarn at klockan nyss war half tio, utan at wittnet wisste hwad för öfrigit sedermera skiedde i Sacristian emellan Landsberg och Duzelius. Öfwer desse wittnes mål förklarade sig nu Landsberg at alt hwad bemälte wittnen berättat war osant, utom hwad han här ofwanföre ärkändt och at han af en händelse kommit at skubba aller röra wid Duzelii axel, tilläggandes at ingen förnuftig menniskja och således icke eller han kunnat på sådant sätt som desse wittnen berättat bära sig åt.
5:o Klockaren i Järffälla Sokn Daniel Sahlberg at en söndags morgon i början af förleden sommar, hade wid thet de barn som skulle förhöras til nattwardens begående, kommit utur Sacristian och kyrkan, unga Pigan Katharina Matts dotter i Sten gråtit, och då wittnet efterfrågat orsaken dertil, han och de öfrige swarat: aldrig gå wi mera at läsa för Comministern, utan wi skola gå til Kyrkioherden.
6:o Bemälte Klockares Son, gossen Carl Fridric Sahlberg: at under det han och flere af församblingens ungdom förl sommar skulle läsa och beredas til nattwardens begående första gången, hade Landsberg trenne gånger låtit sig af mycken sinnes häftighet öfwerilas; första gången en Söknedag, i Järffälla kyrkas Sacristia, då, enär Landsberg giorde samtelige barnen en fråga i Cathechesen, som ingen af them kunde beswara, och unga Pigan Kaijsa Persdotter i Kärrboda derwid ärindrade, at the ej hade läst öfwer det hufwudstycket, Landsberg sprang up af stolen och bussade henne i bröstet, med utlåtelse Canaille kåna står du och grinar åt mig; jag skall ej krusa god morgon med gåssar och flickor, utan slå: Lång är du förrut, men du skall ock få gå och läsa til dess du wäxer lång som Kyrkotaket. Andra gången en onsdag då Landsberg af den orsak, at Herr Kyrkioherden Boström, jämte Herr Justitiæ Cancellairen och Riddaren Liljestråle, samt kyrko wärdarne woro i sacristian at upräkna något af Kyrkans penningar, hwilket förorsakade något slammer, först satte sig i choret, men sedan öfwer berörde buller förtretad, flyttade sig uti klockarens bänk i Choret, det han med mycken sinnes ifwer sig utlät: Jag wet icke hwad Kyrkioherden skule giöra här i dag, den förbannade hunsswotten, Rackaren och Canaillen; han hade heller kunnat gå på krogen och sätta sig der, den Sacramentskade Swinhund och Rackare; och ändteligen tredje gången en söndags morgon i Järffälla kyrkas Sacristia, emellan annan gång och sammanringningen, då sedan ungdomen inkommit at läsa, och unga Pigan Kaijsa Matts dotter i Sten skulle beswara det första spörsmålet, det hon ock fullgjorde men staplade något eller läste galit mot slutet, af samma fråga, Landsberg blef häftigt ond sprang up af stolen, och slog henne 3ne slag med knytnäfwan på axeln, samt swor och sade kan jag ej en gång få wara oförargad, gå tilbakars til sit ställe och ther lyfte up bordet och stötte det med häftighet åter emot golfwet, samt wiste samtelige barnen ut på dörren, så at de den gången ej blefwo widare förhörde
7:o Kyrkowagtaren i Järffälla Sokn Jöran Andersson: at han sidstnämnde söndag mött barna kort efter sedan the gådt in i sacristian för at läsa, då somliga af them gråtit men alla sig utlåtit, at de aldrig mera ärnade sig gå och läsa för Landsberg.
8:o Bemälte Kyrk wagtares Hustru Maria Eriksdotter, gjorde med mannen aldeles lika berättelse.
9:o unga drängen Anders Nilsson i Löfsta, som äfwen warit bland den ungdom hwilka skulle til nattwarden beredas, gjorde med gossen Carl Fridric Sahlberg enahanda berättelse om hwad wid the 2ne första tilfällen, då Landsberg warit förargad sig tildragit, men hwad sidsta gången eller om Söndagsmorgonen med Kaijsa Mattsdotter händt, hwarwid wittnet ej warit tilstädes, derom ägde wittnet icke någon kundskap. Wittnesmålen uplästes och widkändes,
Hwarefter förr bemälte Pigan Kaijsa Pärsdotter i Kärrboda och Kaijsa Mattsdotter i Sten som efter fogad anstalt af Herr KronoBefsm Östmark nu jämwäl woro tilstädes, förekallades och utan Ed hördes samt ärkände och instämde uti thet som gåssen Carl Fridric Sahlberg förrut berättat öfwer denna sednare omständighet förklarade sig derefter Comministern Landsberg, och ehuru han ej kunde tilstå alt hwad desse wittnen berättat, kunde han likwäl nu mera och sedan the sådant med Ed ärhållit ej bestrida at förloppet warit sådant som the uppgifwit.
Herr KronoBefsmn Östmark anhölt derefter, at som han äfwen woro sinnad at tiltala Landsberg, för det han bland andre ämbetets försummelser under låtit förleden wår at förrätta en passions eller wekupredikan; så anhölt Östmark, at Herr Kyrkioherden Wälärewördige och wällärde Jonas Boström öfwer detta och Landsbergs öfrige förhållande i tjensten måtte höras. Sedan Landsberg förklarat, at han af wattuflöde uti then bäck, som löper emellan hans Boställe och Spånga, Kyrka blifwit hindrad at komma fram til kyrkan, men at predikan ändå skall af Herr Kyrkioherden blifwit förrättad och således ingen försummelse skiedt; Så förekallades Herr Kyrkioherden, som efter erhållen underrättelse, om anledningen til hans hörande och the angifwelser som emot Landsberg nu skjedt, anförde, at Landsberg, som förleden wår bordt predika en passions predikan i Spånga kyrka, samt hålla Cathechismi förhör med 2ne dertil inkallade rotar i församlingen derifrån uteblifwit, men at herr Kyrkoherden, efter ärhållen kundskap, och Landsberg, ej ankommit, til kyrkan klockan 11 på dagen, då sett sig föranlåten at, ehuru oberedd, äntå förrätta predikan och läsförhöret. Dereffter påstod Östmark at Boström borde åläggas at närmare sig yttra öfwer Landsbergs förhållande emot honom och församblingen samt alla ämbetsförsummelser som Landsberg kunde hafwa begådt.
Herr Kyrkioherden Boström åter anförde, at det wäl ej anstod honom at wara angifware, men at, om domstolen sådant honom ålade, han ej kunde undgå at säga hwad med sanningen woro instämmande. Emot Landsbergs predikningar och den derwid them emellan iagttagne tour hade Boström ej något at påminna; och at han åter alt ifrån sin ankomst til Församblingen emot Herr Kyrkoherden warit owillig samt nekat honom både höflighet och förtroende uti priwate umgänge, det wille Herr Kyrkioherden äfwen förtiga. Men uti ämbetet hade förleden wår händt, at barndop i et torp äfwen inträffat på en dag då husförhör war å annat ställe utsatt. Herr Kyrkioherden hade då skickat bud til Landsberg och bett honom förrätta antingen husförhöret eller dopet; men derpå hade Landsberg swarat, at han gjorde intetthera; men sedan Boström då andra gången warit nödsakad at gjöra honom skriftelig beskickning, så hade ändteligen Landsberg låtit sig beqwäma, och förrätta barndopet.
Hwad åter de mål anginge, hwarföre Landsberg nu tiltalades, så hade, sedan Duzelius beswärad deröfwer at han blifwit slagen, Boström skickat bud til Landsberg, och bett honom komma til sig för at ställa Klockaren til frids, men Landsberg hade swarat at Boström kunde bry sig om sig sjelf; hwadan ock Boström då skrifwit derom til Contracts Probsten; Tilläggandes Boström på tilfrågan at under hans 14ton arige tjenstetid såsom Kappellan och Kyrkioherde i församblingen, klockaren Duzelius altid skickat sig beskedligt och warit höflig emot förmän och Soknens Ledamöter. Och at Guds tjensten denne tid på året ej wanligen plägar börja förrän klockan 10; men angående Landsbergs förfarande emot barnen therom ägde Boström ej widare kundskap, än at en af församblingens ledamöter sedermera hos Boström skall klagat deröfwer at Landsberg them slagit.
Landsberg åter ärkände at han wäl i början nekat at förrätta berörde barndop. Men at han wid närmare eftersinnande det samma sig åtagit och funnit det wara mindre skymf för honom än Kyrkioherden at i snöen på en häst rida til torpet, dit man annorledes då ej kunde ankomma.
Sedan bland andra Spånga och Järffälla Soknars jordägare och innewånare, Herr Hofmarskalken Högwälborne Baron Adolph Rudbeck, thenne Ransakning från början biwistat, och Herr Justitiæ Cancellairen och Riddaren af Kongl Majts Nordstjerne Orden Wälborne Joachim W: Liljestråle derunder nu äfwen tilstädes kommit, samt på Actors begäran, blifwit om hvad härtils i saken förelupit, och wittnen intygadt, under rättad så yttrade sig H. Just. Cancn, at det wisserligen ej wore för desse församlrs inwånare likgiltigt, at få kunskap om denna saks rätta sammanhang, hwilket och domstolen nogsamt troddes förmärka, at den myckenhet Soknens Ledamöter både af Ståndspersoner och allmogen, som nu woro tilstädes. Händelsen med Klockaren i Spånga kyrkas sacristia hade genom det derom utkomne ryktet wäckt mycken oro i Församlingen, och ej mindre, det otjenliga bemötandet emot skriftebarnen, hwaröfwer en del barnens anhörige som lyda under Säby, sig hos h. Just. Cancn beklagat. Såsom den där bidragit til Comministern Landsbergs kallelse til denna lägenhet, hade det högeligen oroat h. Just. Cancn, då han så af dessa, som andra tilfälligheter förmärkt at Comministern ofta låtit en obetänkt hetta sig öfverila, hvaraf ock kalsinnighet förmärktes emellan honom och H: Kyrkoherden Boström, hwilken likwäl under hela sin tjenstetid ganska beskedligt och hederligen sig upfördt, samt derföre äfwen blifwit med enhälligt förtroende från kappellan til Kyrkioherde i församblingarne befordrad, ifrån början hafwa upkommit, hwarom h. Just. Cancen med hwardera för sig flere resor på det ömmaste talt; hade ock strax efter Comministerns osämja med Spånga Klockare, ärnadt derom föreställa Landsberg, men han hade sedermera, på en rund tid, ej kommit til Säby, som han förut ofta plägade; Hwarföre och då det spordes, at han och Klockaren skulle efter Consistorii befallning förhöras hos Probsten, skref h. Just. Cancen bemte Probst derom til, i det wälmenta upsåt, at som Man förmodade saken icke wara af svårare egenskap, än at den wid aposteliska förmaningar kunde bero, Probsten wille alfwarligen, förehålla Landsberg sit ofog mot Klockaren, och i synnerhet tilsäja honom, at med mera foglighet förhålla sig mot skrifte barnen. At saken nu fåt et alfwarsammare utseende, och Comministn under denna ransakning blifwit med swårare omständigheter graverad, än H. Just. Cancn kunnat förmoda, beklagade han så mycket mer, som Comminn, utom denne swaghet af et olyckligt temperament, som honom stundom öfwerilade, wore ej allenast i sin lefnad skickelig och ej til något öfwerskred benägen, utan och med synnerln goda Ämbets gåfwor utrustad, samt ägde goda studier, så at han kunnat göra mycken nytta i Guds Församling. H. Just: Cancn hade anledning at tro det Comministerns och hans rätt sedeliga hustrus fattiga til stånd mycket ömmade Församlnes Leda möter, då påföljden af detta mål syntes leda til hans ännu större obestånd:
Men ehuru H. Just. Cancen önskade at saken så kunde aflöpa, det något hopp til framdeles uprättelse för Comministern kunde blifva öfrigt; måste han dock för sin del draga i twifwelsmål huruwida Comministern uti denna Församling, der dessa händelser werkadt så myckit bekymmer och stött både de enfaldigare och de mera tänkande, kunde widare göra den nytta och upbyggelse wid själa wården, som af en rättskaffens lärare bör wäntas, åtminstone innan han wisat de prof af et bätre och saktmodigare upförande, och at honom af hjertat ångrade de fel, hwari han fallit; i hwilken händelse Just. Canc. likwäl trodde, at Församlingen kunde gifwa honom sit förtroende tilbaka, och gärna se hans återuprättelse, härmed förenade sig äfwen Herr Hofmarskalken Baron Rudbeck, med tilläggning, det han önskade, at församblingarne måtte befrias från en Präst som war beswärad med et sinnelag och en otidig hetta, den han ej styra kunde och at församblingarne istället måtte blifwa betjent med en Prästman, som på mera andeligit sätt med sit lefwerne äfwen gjorde upbyggelse.
Sedan på tilfrågan Nämnden och flere närwarande intygat, at i ofwan berörde bäck såsom smal och med litet watten försedd, aldrig inträffat något wattuflöda, som hindrat folk at resa deröfwer, så påstod Herr KronoBefallningsmannen Östmark nu sluteligen, at Landsberg måtte enligt 18 Cap: 3 §: MissgsBl pligta 200 Dr Srmt och dessutom undergå uppenbar Kyrkopligt, samt för öfrigit på begärlig tid suspenderas från tjensten antingen af Consistorium eller TingsRätten.
Comminister Landsberg åter anförde, at då han för öfrigit budit til at gjöra sina ämbetssysslor, utan försummelse, så kunde han icke förmoda, at för det han emot sin önskan kommit at låta sig af hetta öfwerilas emot en olydig klockare och dumma barn han derigenom kunnat förwärka sit bröd och sin ordinarie fullmagt; Tilläggandes at Klockaren Duzelius gjordt sig desto mera förtjent til bannor, som han på en oläglig tid sig företagit at Communicanterne antekna.
Herr Comministern Magister Winge yttrade sig nu, at ehuru han måste beklaga, det Landsberg i så många mål skickat sig owärdigt then sagtmodighet som Prästaämbetet ägnar och derigenom förlorat sine Soknemäns förtroende, så fant likwäl Winge sig föranlåten anmärka at Klockaren warit olydig och wägrat at låta ringa samman hwilket ej på hans answar ankom, och at thet annars i allmänhet stadgade straff å brott emot Kyrkofrid hwarken skulle kunna lämpas å klockare, hwilka, såsom Prästernes underhafwande, borde them med lydno tilhanda gå, aldraminst uti hwad them emellan kunde förelöpa i sacristior hwilka egenteligen för Prästernes beqwämlighet wara inrättade, eller på barn, som wid läsförhör oftast kunde behöfwa aga, och hwarwid kyrkan ej kunde annorledes än för et wanligt scholehus anses; Hwadan ock Winge yrkade at det af Östmark emot Landsberg påstådde straff ej skulle äga rum utan förmodade at med honom måtte lindrigare förfaras.
Men Östmarck ärindrade, at sacristian woro et lika så heligt rum som kyrkan och at författningarne ej tillät mera Präster än annat folk at Kyrkofriden öfwerträda. Och skulle utslag häröfwer nästa dag afkunnas, då Parterne tilsades sig åter inställa.
Sollentuna Sockenstämmas protokoll den 28 oktober 1783
S: D: Uti thet sidstl dag förehafde mål emellan Herr KronoBefallningsmn Högagtad Olof Östmark å ämbetets wägnar Kärande och Comministern wördige och wällard Paul Niclas Landsberg, Swarande, angående emot honom yrkadt answar för öfwadt slagsmål i kyrkan, med mera; Instäldte sig Parterne, jämte Consistorii fullmägtigen Comministern Wördige och Höglärde Herr Magister M. J. Winge, äfwen som bland andra Sokneboer, Herr Hofmarskalken Högwälborne Baron Adolph Rudbeck nu war tilstädes; då Landsberg anhölt, at, innan utslaget afkunnades, få anföra följande: at han wäl af en del utaf sine åhörare blifwit anklagad och äfwen genom wittnen öfwertygad, at hafwa felat men som desse skal skjedt af hastighet och öfwerilning; så anhölt han både hos TingsRätten och sine respective åhörare om ursägt och tilgift derföre, emot det at han lofwade bättring och at framdeles noga taga sig til wara för slike förseelser och sinnes öfwerilningar. Han lofwade sig ock desto mera en sådan eftergift och förskoning som det woro alla människjors lott at fela anhållandes imedlertid, at denne hans ansökning måtte i protocollet intagas, på det at densamma atminstone wid högre Rätt kunde wärka för honom något medlidande.
Östmark åter anförde, at Landsberg nu til en stor del fullgjordt Östmarks åstundan, då han ärkändt sit fel; hemställandes till Rätten pröfning om sådant kunde för honom wärka någon Lindring i straffet. Dermed förenade sig äfwen Winge och anhölt at med Landsberg måtte för denne gången på det lindrigaste förfaras. HäradsRätten tog derefter detta mål i slutelig pröfning och afkunnade deröf wer följande
Utslag
Althenstund genom wittnens berättelser det är uplyst och styrkt, hwilket ock Comminister Landsberg sluteligen icke förneka kunnat, så wäl at han sidstledne annan dag Påsk uti Spånga kyrkas Sacristia innan Gudstjensten börjades, men kort förrän sammanringningen skulle för sig gå, och sedan likwäl en del af Kyrkiofolket sig redan i kyrkan församlat, och någre äfwen i sacristian upträtt at låta sig til begående af Herrans Högwärdiga nattward anteknas, uti wredes mode samt en utomordentelig och hos andre människjor owanlig sinnes häfftighet, öfwerfallit med flere slag och knuffningar samt bannor och grofwa oqwädinsord församblingens Klockare Duzelius, just under det han war sysselsatt at förenämde Communicanter uptekna, och det fast mera utan gifwen orsak och anledning å Duzelii sida, som han efter wittnenas utsagor, med en höflighet och anständighet som honom hedrar påmint Landsberg, sedan han som det nu befunnit är werkeligen i förtid tilsagt om samma ringning, då på landet Gudstjensten om wintertiden och til den första maji, wanligen icke börjas förrän klåckan 10, och tiden dertil ännu ej war inne och at menigheten ej blifwit församlad eller Christningebarnet som wäntades ankommit; som ock at Landsberg wid flere tilfällen och då han förleden wår hållit i Järffälla kyrka och i Sacrist Cathechismi förhör med then Järffälla Sokens ungdom, som han til nattwardens begående skulle bereda, låtit både å en söndag kort för Gudstjensten och under 2ne Sökn dagar sig af en lika sinneshäftighet öfwerilas och bannor, swordom, samt slag och knuffningar emot 2ne af desse barn utfarit och äfwen uti grofwa oqwäden och hårda utlåtelser om sin förman Herr Kyrkioherden Boström utbrustit;
Förthenskull och emedan å Consistorii Fullmägtigens Comministen Winges anförande at then i annars i allmänhet stadgade kyrkiofriden ej skulle kunna wara af lika wärkan och anseende för klockare, såsom Prästernes underbetjänte och för barn hwilka af them skulle underwisas samt agas få, fast mindre något afseende giöras kan, som å ena sidan Klockaren Duzelius, om han ock wid detta tilfälle warit upstudsig, han tå enligt 24 Cap: 33. §. af 1686 års Kongl kyrkiolag, derföre af Kyrkioherden första gången behörigen warnas bordt; och på den andra åter någon författning ej tillåter Präster at wid Cathechismi förhör med hårdhet, oqwäden samt hugg och slag rätta och aga allmogens barn, aldraminst them som skola underwisas och beredas at första gången begå nattwarden, och hwilka twärtom då och til en så wigtig samt theras andeliga wälfärd så nära rörande andagt böra med största noggranhet och sagtmodighet bemötas äfwen som för öfrigit författningarne ej gifwa anledning till undantag eller lindring i straffet mera för Präster än andra personer, som emot Kyrkiofriden sig förbryta hälst Prästerne i synnerhet böra föregå andre med goda exempel i lära och et sagtmodigt lefwerne, samt med sit upförande ådagalägga at kyrkor och sacristior, hwilka sednare lika så wäl som kyrkorne inwigas böra hållas och anses för helige rum som ej oskjäras måge; Ty pröfwar HäradsRätten skjäligt, det skall Comminister Landsberg, för det han eij mindre i Spånga kyrkas Sacristia än Järffäll kyrka och sacristia slagit klockaren Duzelius och 2ne af the barn, som i Christendomen underwisas bordt, i förmågo af 18 Cap: 4 §. MissgärningsBalken böta 50 Dr Srmt för hwarje kyrka han således ohelgat tilsammans 100de berörde mynt med 33 RiksDaler 16 ß specie, eller i brist af botum med 24 dagars fängelse wid watten och bröd afspisas Skolandes Landsberg dessutom, enligt Kongl Stadgan af d: 22 Decembr. 1686 och Kongl Brefwet af d: 19de Julii 1698 i Spånga och Järffälla Sokne kyrkor en söndags i hwarthera uppenbar kyrkopligt undergå.
För öfrigit och som Landsberg således blifwit förwunnen at hafwa i ämbetet sig otilbörligen förhållit och förargelse i församblingarne åstadkommit Han jämwäl förleden wår en wekopredikan försummat, utan at den ursägt han förebärer, som skulle han af wattuflöde uti en emellan hans boställe och Kyrkan rinnande bäck, derifrån blifwit hindrad, antagas kan; då det är allmänt bekandt, at samma bäck ej är bredare och förer mera watten än at icke öfwerfart therstädes alla tider på året möijelig är, hwartil äfwen kommer at han wägrat förrätta et barndop hwarom han af herr Kyrkoherden Boström blifwit tilsagd, och först efter derom ärhållen antydan för andra gången, dertil låtit sig beqwäma; Altså och i anledning af 19 Cap: 33. §. af högstofwan åberopade Kyrkiolag profwar TingsRätten äfwen skjäligt det skall han Landsberg dessutom på et års tid från sit ämbete sättjas, samt tjensten af en annan dugelig Prästman, som Högwördige DomCapitlet lärer utnämna, imedlertid förrättas, emot det at honom då tilkommer hälften utaf Landsbergs lön och inkomst. Dock warder sluteligen thenne Ransakning och utslag, Kongl Maijts och Riksens Höglofl Swea HofRätts widare bepröfwande i ödmiukhet underställt; Äfwen som et Exemplar af detta utslag til Upsala DomCapitel skall insändas.
Efter detta Utslags afkunnande förklarade Comminister Landsberg deremot missnöije, samt underrättade fördenskull, det han innan klåckan 12 förrmiddagen å den 20 dagen härefter eller den sjuttonde nästkommande Novembr. sine tilärnade beswär uti Kongl Maijts och Riksens Höglofl Swea HofRätt ingifwa, samt derwid bifoga 2ne säkre och bofaste mäns löftesskrift, the dem en för begge och begge för en borga för the honom ådömde böter, samt at sedermera, i händelse samma beswär til communication utställas, tå innom 60de dagen från communications Resolutionens dato, beswäran uttaga och wederparten tilställa samt bewis deröfwer. Högbemälte Kongl Hof Rätt inlemna och sådant alt å hans sida wid förlust af widare talan; Warandes honom likwäl öppet at om han på sådant sätt genom beswär sit missnöije ej fullfölja will, då med särskilt böneskrifft hos Kongl HofRätten sig fordersammeligen anmäla.
