I oktober 1962 hölls en konferens för lärare som hade romska barn i sina klasser. I redogörelsen från konferensen togs de romska barnens situation och svårigheter i skolan och hemmet upp.
Den så kallade ”zigenarkonsulenten”, som deltagit i konferensen, hade i uppgift att arbeta för romernas integration i samhället. Han skrev att barnen helt saknade stöd i skolarbetet hemma, eftersom de flesta vuxna romer var analfabeter.
”Flertalet vuxna zigenare är fortfarande analfabeter och detta betyder en andlig undernäring för barnen och en bristande respekt för skolarbetets betydelse som säkerligen ofta kan iaktagas i barnens skolresultat.”
De romska barnen behövde därför mer stöd i skolan och man behövde även bryta romernas isolering från det övriga samhället, skrev ”zigenarkonsulenten” Nils Wall.
”Zigenarna är en mycket liten minoritet i ett väl utvecklat samhälle, men hur barockt det än kan låta så lever man i zigenarfamiljerna ofta i ett väl avgränsat isolat från det övriga Sverige. Delvis kanske beroende på deras egen isolering från övriga befolkningen, men sannolikt också till stor del beroende på den övriga befolkningens hållning gentemot främmande inslag i folkhemmet.”
Idag används inte längre ordet zigenare, då det betraktas som nedsättande. I stället använts ordet romer.
