I den här tidningsartikeln, i Svenska Morgonbladet, protesterar bland annat läkare och lärare mot att man byggt för många så kallade barnrikehus inom ett och samma område. Att många barn från fattiga familjer samlas på samma ställe har bidragit till problem i området, menar man.
Barnrikehus var speciella bostäder avsedda för familjer med många barn och låg inkomst. För att få en lägenhet i ett barnrikehus skulle man ha minst tre barn. Familjerna fick bostadsbidrag baserat på hur många barn man hade.
Ett stort problem med barnrikehusen, som tas upp i artikeln, var att barnen och ungdomarna bildade stora gäng.
”Det förefaller som de onda elementen skulle vara mest livskraftiga i de gäng, som naturligt nog bildas, och det har förekommit tråkiga saker i sexuellt och annat moraliskt avseende. I sommar har det inte varit någon ovanlig syn i trakten omkring barnrikehusen att 6-8 pojkar samlats kring en kortlek med något dussintal yngre åskådare.”
För att undvika segregering borde barnrikehusen istället spridas ut och byggas i andra områden där de barnrika fattiga familjerna kunde blandas med andra grupper av människor, skriver man. ”Barnrikehusen borde placeras här och där i samhället, så att de smälter in i miljön”.
Det var också väldigt viktigt att barnen i barnrikehusen fick något meningsfullt att ägna sig åt på sin fritid. ”Tydligt är att där staden bygger barnrikehus måste också allt göras för att ungdomen får sysselsättning och att de har någonstans att ta vägen på sin fritid”.
Barnrikehus började byggas 1936 efter ett beslut i riksdagen. Bakgrunden var den så kallade bostadssociala utredningen som tillsattes 1933. Lägenheterna i barnrikehusen var moderna med rinnande varmt och kallt vatten, toalett och sopnedkast, vilket var en lyx för många av familjerna som kom från väldigt enkla förhållanden. I Stockholm byggdes det barnrikehus i bland annat i Kristineberg, Årsta, Hjorthagen och Hammarby. Barnrikehus byggdes fram till 1948.
