Omslagsbild Tror Fröken att det klarnar?
Litteraturtips
Författare: Millrath, Sigrid (1872-1940). Stockholms stadsbibliotek

Tror fröken att det klarnar? / Sigrid Millrath

Sigrid Millrath, 1872-1940, arbetade som sekreterare och assistent till Artur Hazelius, friluftsmuseet Skansens grundare. Hon var en nyckelperson på Skansen och i den här boken berättar hon om verksamheten där. Men lika mycket är det en betraktelse över livet i Stockholm på 1870-talet och årtiondena därefter.

Sigrid Millrath bodde som barn på Kammakargatan 38, alldeles runt hörnet till Drottninggatan. Den blir hennes skolväg, först till Åhlinska skolan och sedan Anna Sandströms skola. Hon beskriver gatan och folklivet där på ett träffande och humoristiskt sätt:

   I 18 års tid traskar jag den dagligen i ur och skur och hemtrevligare gata än Drottninggatan var på 70- och 80-talen får man leta efter åtminstone i Stockholm.
   På middagen tog hela Stockholm här sin lilla promenad för att få aptit till middagen kl 4. Man hälsade på varandra, växlade några ord, gick kanske in till Conrad Ehrlin för att köpa handskar eller en en tout cas. Lilla Sigrid måste alltid ta herr Ehrlin i hand och niga och sedan fick man gå fram och upprepa handskakningarna och niga för herr Jacobsson i kassan. Kanske gick mamma in till Welisch för att se på någon mjuk och varm schal. ”Har fröken lille Signe kunnet sin lexe i tag” var herr Amigos ständiga fråga. Hos mamsellerna Holst fick man niga för tre tanter, alla med svarta sidenband om hals och chinjong. Sen fick man titta på alla de små söta sakerna till dockskåpet i deras glaslådor eller köpa en docka tråd eller vad ärendet nu kunde vara. Hos Stahres, i det hus där Husmodern nu skyltar med sina fula klänningar, köpte mamma alla strumpor, starka och vassa som fy för den.

   Ofta mötte man de kungliga på Drottninggatan. Kung Oscar med vännen Ankarcrona och general Lagerberg och även Kronprins Gustaf och Kronprinsessan Victoria. De mycket vackra fröknarna Fraenckel, den sköna professorskan Smitt såg man ofta, likaså den hypermoderna fru Labatt alltid i röd hatt och då tournyren blev modern kom hon i så stor sådan att den vaggade som en skuta på svaj vid hennes steg.


Sigrid Millrath skrev texten på 1930-talet men boken publicerades först 50 år senare, sammanställd av Arne Biörnstad. Boken innehåller flera foton och andra bilder. Den avslutas med en faktadel och en käll- och litteraturlista samt en omfattande personförteckning med bland annat många porträtt. 285 sidor.

Mer i Stockholmskällan

Relaterade poster och teman

Uppdaterad