Under 1700-talets första hälft har en livlig och kyrkokritisk väckelserörelse etablerat sig i landet. De som är med i rörelsen kallas ofta pietister och de menar bland annat att människor själva kan sköta sin kontakt med gud, utan kyrkans präster och ceremonier. Man behöver inte vara präst för att predika, utan vem som helst som känner sig kallad av gud borde få göra det, tycker pietisterna, som har egna bönemöten, så kallade konventiklar, hemma hos varandra.
Hur skulle statsmakterna och prästerskapet förhålla sig till dessa religiösa avvikare? År 1726 kommer det så kallade konventikelplakat som förbjuder religiösa sammankomster som inte är i kyrkans regi. Samma år får landets präster den här tillrättavisningen av det kungliga majestätet, Fredrik I, och hans regering. Här befaller kungen att ordet pietist inte ska användas om de villfarande. Pietist betyder ju gudfruktig, så ett sådant namn vore ju att ge dem rätt i sak. Kättare är ett bättre ord! När prästerna bestraffar eller tillrättavisar de irrläriga ska det inte heller ske med häftig iver eller ”af någon smädelustan”. Församlingen ska känna att det är ”af Kiärlek och ömheet för åhörarnes salighet” som förmaningen kommer. Prästerna ska också låta bli att från predikostolen beskriva olika felaktiga läror, det kommer bara öka intresset för villfarelsen ifråga. Slutligen ska prästerna sluta att säga emot varandra i predikningar - det den ena prästen säger ena veckan, kan motsägas av den andra veckan därpå.
Texten transkriberad:
Bild 1
Friedrich med Guds Nåde, Sveriges, Göthes och Vendes Konung. e.e.e.
Vår ynnest och nådige benägenheet med gud altsmächtig, tro tiänare och undersåtare Præses och Samptelige Consistorialer. Vij hafva icke utan största misshag förspordt, huru som en och annan af Prästerskapet uti offenteliga Predikningar, tager sig af den text, som kommer at afhandlas, anledning till at utropa det ordet Pietist och Pietisterie såsom et Sectenambn, därmäd at tilkänna gifva någon villfarande och villfarelser, och såmedelst förvandla dett ordet pietet eller Gudsfruchtan till et smädeord; hvaraf ingen annan frucht följer, än at de enfaldigare, så iblandt Lärare som Åhörare, hvilka om the Pietitistiska trätors uprinnelse, egenskap och beskaffenheet
Bild 2
ingen rätt kundskap hafva, måste fat[ta] föracht och vanvördnad, eller åtminstone kallsinnigheet för een sann gudachtigheet och dess öfning, änskiönt alla irriga och Kätterska Lärosatser kunna efter deras större eller mindre egenskap och beskaffenheet antingen i gemen nämnas Kätterier och villfarelser, eller och utmärkas m[ed] dee nampn af den Secten, hvar til de höra, samt af deras första stiftare och uphofsmän: I anseende härti[ll] det ordet Pietist och Pietisterie, hvarken på Predikstolarne eller vid academier och Scholor så missbruk[at] bör anföras eller omtalas: Och [där] någon skulle finnas antingen drifva någon villfarande mening, eller bruka anstötelige ordesätt som till irring, förledande och afsöndring uti Läran kunde anle[d]ning gifva, så måste den som p[å]
Bild 2 sid 2
ett eller annat sätt brotslig finnas först vederbörligen förmanas at med sådant afstå, och der det intet uträttar, under Laga ransakning och dom ställas, men eij af Predikstolen med sådane ord och omständigheter utgifvas, at den som därmed kunde vara menter, nogsamt kan kiännas eftersom hvad sielfva villfarelserne, vijdkommer, de likaledes måste med gott förstånd, sachtmodigheet och försächtigheet på de offenteliga Läroställen, aldeles enligt Kyrkordningens 1 Cap: och 2 § icke med häftig ifver och af någon smädelustan anföras, efter all bestraffning på Predikstolen, bör skie utan smädande och bittra ordasätt, så att församlingen må deraf skiönia, at den af Kiärlek och ömheet för åhörarnes salighet och icke av illvillia emot them, som uti Läran äro vederparter, härflyter.
Bild 3
Hvarföre och sådana villfarelser som allenast hoos een eller annan kunde förspörias, men elliest obekante äro, icke böra på Predikstolen särdeles beskrifvas, efter de ostadige och nyfekne snarare däraf kunna få tillfälle der uti att grubbla, och således förföras på dee meeningar, hvartill dee förr ingen anledning haft: Vij finne jämbväl det icke mindre förargeligit än ganska förgripligt, at een eller annan af prästerne skola emot hvarandra vara så stridiga, at hvad den ena Predikanten, den ena gången på Predikstolen lärdt och drifvit, har th[en] andra på samma rum en anna[n] gång offenteligen för villfarelse och pietisterie utropat, sampt med all flijt sökt, at giöra des Embetes
Bild 3 sid 2
Broder misstänkt, på det eij synas måtte, som en sådan sig mera angelägit låter vara, at giöra andra til Svärmare än åhörarne till gode Christne, hvarest de eenfalldiga kunde förargas och förfalla i ovissheet om thet de i Trones kundskap och utöfning skola hålla för sant eller intet: om någon, på åtvarning, sig här utinnan eij vill rätta, så bär den samma tiltalas, och med honom utan förskoning Lagligen förfaras.
Nu, emedan mycken förargelse och mycket oväsende uti Församlingen kan förekommas, sampt i stället een upbyggelig stillheet och roligheet däruti behållas och åtniutas, där hvar och een sig således i sitt LäroEmbete skickar
Bild 4
och förhåller.
Ty är vår alfvarlige och nådige vilja och befallning, det I een noga och vaksam upsigt däröfver hålla, at alla af LäroStåndet här uti Staden med obetänkte Elenchis och bestraffningar på Predikostolarne innehålla, och iämbte kundskapen som hörer till salighetens väg, låte sitt hufvudvärk vara, at drifva den Lärdom som är om gudachtigheten samt dess rätta och sanskyldiga öfning, och at för den dem anförtrodde hiord både uti Lära och lefverne en förebild och eftersyn vara; och på det ingen okunnogheet om denna vår Christeliga och Nådiga befallning må förebäras
Bild 4 sid 2
så hafva I den samma med alla vederbörande Lärare i Staden til en vederbörlig och hörsam rättelse at Communicera. Och vij befalle Eder Gud altzmächtig Nådeligen. Stockholm i RådCammaren d. 12 Januarii 1726.
Fredrik
