I november 1908 var två yttrandefrihetsmål uppe i domstolen. Knut Wicksell som skämtat om den kristna idén att Maria var oskuld när hon födde Jesus stod inför rätten för hädelse. Ungsocialisten Birger Svahn åtalades för att ha spridit en antimilitaristisk skrift. Den så kallade Radikala klubben i Stockholm skrev ett upprop mot åtalen som de ansåg vara "angrepp på yttrandefriheten". En av klubbens ledande figurer var Anna Lindhagen och hon skickade ut uppropet för påskrift till en rad människor. I hennes arkiv finns flera signerade upprop och dessutom en del svarsbrev, med förklaring varför man skrivit på uppropet eller ej.
Uppropet kan ni läsa här.
Det här är O. F. Hedströms svar på Anna Lindhagens fråga om han vill stödja uppropet:
Sundsvall den 9 dec 1908.
Fröken Anna Lindhagen
Floragatan 15, Stockholm
Ärade Fröken!
Tillåt mig ledsaga återsändat av listan med några ord.
Tyvärr är mitt namn det enda jag tror mig kunna få. Det har jag gärna ditskrivit, enär jag anse åtalsvägen i dylika frågor icke blott förkastlig, såsom i praktiken alltid frestande till partiskhet, ävensom farlig i sina konsekvenser, utan ock ytterligt ändamålsvidrig.
Endast skulle jag för min del önskat, att protesten, för att riktigt förstås såsom den verkligen menas, kunnat kompletteras med en dylik mot den råhet och brist på verklig humanitet, som kan taga sig uttryck i en del sådana företeelser, som stundom fresta vederbörande till förförjelse*. Om de nu åsyftade fallen har jag ej tillräcklig exakt kännedom för att kunna bedöma, huruvida de kunna ge anledning till någon sådan protest. Ett principiellt uttalande i av mig antydd riktning hade dock synts mig högligen önskvärd, vare sig i direkt anslutning till denna ifrågavarande protesten – vilket synes mig varit bäst – eller såsom en särskild opinionsyttring.
I förra fallet kunde man kanske tänkt sig ett tillägg av ungefär följande innehåll – till formen behörigen justerat:
”Utan att f.ö. inlåta oss på något bedömande av, i vad mån särskilt de nyss påpekade företeelserna kunna givit befogad anledning till offentligt ogillande eller icke, vilja vi dock i detta sammanhang även uttala en principiell protest mot det missbruk av yttrandefriheten, som kan taga sig uttryck i råhet och brist på verklig humanitet. Vi anse näml. dylika yttringar av frihetsmissbruk och bristande självkontroll, genom sin inverkan på andligt outvecklade åhörare etc, lika kulturvådliga som det maktmissbruk, vilket kan framträda i åtal och legala förföljelser. Men vi äro livligt övertygade om, att ett intensivt och allsidigt kulturellt folkuppfostrings- och folkupplysningsarbete är det enda fullt effektiva medlet att åstadkomma immunitet mot allt slags andligt sjukdomsgift; varemot åtal o. dyl. blott äro ett farligt kvacksalveri.”
Sådan ungefär är min mening – om Ni kan utleta den ur den mindre tillfredställande formuleringen, som tyvärr ej nu hinner göra bättre.
Ett sådant tillägg torde dock antagligen nu stöta på även praktiska omöjligheter. Men jag vågar hemställa, om Ni ej finner själva tanken värd beaktande, och om i sådan händelse ej något sätt skulle kunna utfinnas att få den fram – såsom en andra akt eller epilog till huvudpjäsen.
Vördsamt
Eder tillgivne O. F. Hedström.
*denna råhet må f.ö. framträda från vilkendera sida som helst
