Herrarna Edvard Laurent, Ivan Bratt och B. Bure föreslår i sin motion, den 28 mars 1911, att Stockholms stadsfullmäktige ska utesluta de poster i 1912 års budget som går till reglementeringen av prostituerade.
Genom en sådan "anslagsvägran" skulle systemet försvinna från Stockholm. Motionärerna menar att reglememnteringssystemet befinner sig "på laglighetens yttersta gräns", att ordningen på Stockholms gator skulle vara lättare att upprätthålla utan detta system som dessutom innebär att "oförvitliga" kvinnor blir antastade av myndigheterna på offentliga platser.
Den kungliga prostitutionskommittén kom i sitt yttrande från 1910 fram till att reglementeringen inte har särskilt mycket effekt på spridningen av smittosamma könssjukdomar. Motionärerna menar därför att Stockholms stadsfullmäktige inte längre bör upprätthålla detta system med anslag på 30 000 kr årligen. Läs om kommitténs slutsatser här
Mellan åren 1847 och 1918 skrevs kvinnor som sålde – eller antogs sälja – sexuella tjänster in vid den så kallade Besiktningsbyrån. En gång i veckan fick de genomgå en gynekologisk kontroll. Det uttalade syftet var att hindra spridningen av könssjukdomar. Befanns en kvinna vara smittad av till exempel syfilis tvingades hon till kurhuset Eira på Kungsholmen för att bli smittfri. Det här systemet kallades för reglementeringen.
