Den anonyme person som skrivit det här brevet har varit på en av Doktor Anton Nyströms föreläsningar om själslivet i Stockholms Arbetareinstitut. Brevskrivaren vill gärna ha vetenskapliga förklaringar på en del mycket märkliga saker som hänt honom eller henne.
Brevet renskrivet:
Stockholm den 30 mars 1899.
H. Herr Doktor Nyström!
Med anledning af Doktorns föreläsningar öfver ”själslifvet” och den åhörarne å Arbetareinstitutet medgifna rättigheten, anhåller jag härmed vördsamt att till besvarande i en följande föreläsning få framställa några frågor angående de hypnotiska förhållanden.
1) Hvilken är vetenskapliga förklaringen öfver, ”att en suggestion kan verka på en viss tidpunkt, långt aflägsen från suggestionstillfället?
2) En af mina bekanta företog en gång ett hypnotiseringsexperiment å mig, därvid han fästade ett vid mitt ena finger, sägande, att kortet af sig själf blef sittande å fingret. Och det blev det också. Hvar jag slog med handen, satt kortet fast ändå, som det hade varit fastlimmadt. Frågar nu: Hur kan på vetenskaplig väg förklaras detta kortets vidhäftande, då jag icke själf på minsta sätt kunde bidraga till dess kvarhållande, genom att t. ex. fatta det med tvänne fingrar?
3) Ett litet sällskap hade en dag för några år sedan slagit sig ned i det gröna. En af herrarne, som på en stund aflägsnat sig, kom tyst och försiktigt tillbaka, utan att sällskapet märkte hans ankomst. Framkommen, sträckte han ut båda händerna öfver axlarne på en sextonårig flicka, utan att denna märkte det, hållande desamma på åtskilligt afstånd från hennes axlar. Då han stått så en liten stund, började flickan till sin egen stora förfäran att dragas otäckt åt sidan och måtte samla hela sin styrka för att ej helt och hållet förlora jämvikten. Frågas: Hvilken kraft var härvid verksam, då någon beröring mellan de båda icke förekom och flickan dessutom ej hade minsta aning om, hvad som försiggick, så att någon inbillning härvidlag icke heller kan hafva varit orsaken?
Till ovanstående kan dessutom läggas, att en i vårt land mycket bekant man, en doktor H., som bestred möjligheten af ofvananförda faktum, blef behandlad på samma sätt men medvetet, och oaktadt han samlade hela sin styrka till motvärn, förmådde han dock ej hålla jämvikten utan formligen drogs åt det håll, dit hypnotisören – om den, som företog experimentet, så får benämnas – ville ha honom. Äfven här försigkom icke heller någon beröring, och doktor H. hade icke i förväg kännedom om, åt hvad håll ”hypnostisören” ville draga honom.
4) En person föreslog en gång å mig ett s. k. tankeläsningsexperiment. Härvid fick jag ögonen förbundna och blef dessutom tillsagd, att väl sluta desamma, enär, såsom jag själf sedan märkt, experimentet då lyckades bäst. Personen ifråga fattade mig sedan om handleden, samt bad mig säga, hvad jag såg, och då jag hade stått en stund, föreföll det mig, som om jag såg in i en svartgrå rymd, uti hvilken plötsligen en i hvit färg, starkt markerad siffra framträdde. Och då jag uppgaf detta, visade det sig, att det var samma siffra, som sällskapet förut sinsemellan och mig ovetande hade aftalat att jag skulle uppge. Försöket upprepades flerfaldiga gånger och med olika siffror men alltid med påföljd, att jag uppgaf den eller de rätta. Angående åter rymden, hvari jag tyckte mig se siffrorna, så tycktes den ej vara belägen omedelbart utanför ögonen. Utan föreföll det mig, som om jag såg genom pannan, och som om rymden, hvari siffrorna framträdde, var belägen snedt framom och ofvanför denna. Frågas: hur kunde tanken hos den person, som höll mig om handleden, hur kunde denne persons tanke på detta sätt framträda för min inre syn och uppfattas af denna, som om jag hade sett föremålet med mina materiella ögon?
5) Jag har flerfaldiga gånger lagt märke till, att då jag, särskildt under nattens stillhet, men äfven annars, ligger vaken, och min tanke därvid är i verksamhet, förmärkes efter en kort stund starka, tydliga och mer än väl uppfattbara knäppningar i väggar eller möbler. Detta beror icke på någon hallucination å min sida, enär personer, som vid tillfället vistats i samma rum och som icke i förväg haft någon kännedom om förhållandet, till sin förfäran frågat, hvad det månne kunde vara eller betyda.
Faktiskt är emellertid, att förhållandet förmärkes endast, då min tanke en stund varit i, särdeles starkare, verksamhet och framträder allra tydligast – detta äfven hvad uppfattbarheten af detta förhållandet för andra beträffar –, då sinnet är upprördt. Frågas: Hur kan tanken på detta sätt inverka på döda ting och bidraga till framkallandet af ljud från desamma, oaktadt man icke är i omedelbar beröring med dem, och kan icke detta i viss mån bidraga till att lämna en förklaring öfver ”spökerierna” och de spiritistiska fenomenen, hvars tillvaro väl näppeligen kan heltoch hållet förnekas, om ock den måste gifvas en helt annan tydning, än den spiritisterna i sin inbilskhet gifva desamma?
Skulle allt eller något, af hvad jag här har framställt, vara af den beskaffenhet, att det förtjänar upptagas till besvarande, stannade jag i förbindelse om Ni, Herr Doktor, skulle i någon af de följande föreläsningarna öfver själslifvet godhetsfullt vilja upptaga detsamma till besvarande, och tecknar jag mig tills vidare endast:
En af Doktorns tveksamma åhörare.
