Text

Brottsbelastad timmerman påstår sig ha uppfunnit hypereffektiv ångmaskin - brev till Dr Nyström 1882

I augusti 1882 skriver Alfred Sundin, 31, ett långt brev till den kände Doktor Anton Nyström, som enligt Sundin är "en folkets man". Brevet utvecklar sig till en självbiografi där Sundin berättar sitt livs historia, rannsakar sig själv och reflekterar över varför han sjunkit så djupt i samhället. I slutet av brevet berättar Sundin om sin uppfinning - hur man kan bygga en ångmaskin som är upp till  sex gångare effektivare än de samtida ångmaskinerna! Sundin erbjuder Nyström att lansera den som sin egen uppfinning, sedan kan han ge Sundin ersättning "efter eget godtfinnande".

Anders Alfred Sundin, född 1851-04-25, går att hitta uppgifter om i det digitala Rotemansarkivet. Han är där bland annat titulerad som dräng och timmerman. Sundin var när brevet skrevs skriven på Grevgatan 49 i fastigheten Brandröret mindre 6.

Brevet renskrivet:

H. Herr Docktor Anton Nyström
Stockholm

Jag beder ödmjukast om några minuters uppmärksamhet.

Jag är en myckett olycklig från samhellet utstöt menniskovarelse. Min lefnadshistoria är, i synnerhet under de senast förflutna 10 åren, myckett sorjlig; den är i korthet som följer:

Jag föddes d. 25 Aprill 1851 i Ringarums församling af Östergötlands len, varest mina förälldrar var bondfolk, i små omstendigheter. Vid 4 års ållder förlorade jag min fader, varefter jag uppfostrades ensamt af min moder. Hon var en i grund och botten hjertegod menniska, och hon sökte också att jifva mig en, enligtt sina begrepp, god uppfostran. Och hade jag varitt af liknande sinnelag med min moder och mina 3 bröder, så hade jag nog genom hennes uppfostringsarbete blifvitt en lycklig menniska och god medborjare, villkett mina bröder derigenom har blifvitt. Min moder och mina bröder voro nöjda med det lilla och åstundade ingen störr värkningskretts än den de såsom små landtbrukare kunde få, då jag deremot åstundade någott mycket stort; stor rikedom ära och magt drömde jag om redan i min tidigaste barndom; jag ville hafva mycket att styra med, blifva en storhet.

All min håg stog också till att rekna skrifva och lesa, men jag var af naturen trög, hade efven ett klent minne, så att jag jorde inga synerliga framsteg heruti. Icke hade jag heller någott tillfelle dertill, varken i mitt hem eller i skolan. Min moder var nemligen mycket inskrengt till sina begrepp; den bana på villken jag ville framåt, var för henne alldeles fremmande; och den tid man anvende till att rekna och skrifva eller att lesa i någon annan bok än psalmboken och testamentet, ansåg hon för helt och hållet förlorad. Undervisningen i skolan var heller icke mycket värd; jag fick der visserligen lesa om en hel hop saker, men kag fick alldrin lära mig att lesa så att jag kunde förstå vad jag leste, och varom för öfrigt knappast heller alldrin var fråga. Och då jag icke hade någon håg till kroppsarbete – vartill jag föröfrigt just icke heller hade någott synerligt tillfeller, emedan min moder satt på ett litett undantag och inte hade någott mera att sköta om än sitt lilla hushåll – och min moder efven klemmade mycket med mig, så förflöt min tid i mitt föräldrahem, nestan i syslolöshet.

Också var jag, då jag vid 17 års ållder lemnade mitt förälldrahem och kom bort som bonddreng, en håglös och okunnig stackare. Efven var jag myckett sjuklig, vartill orsaken var att jag vid 14 års ållder förskylde mig myckett illa, så att jag sedan på flera år icke tålte någon mat; och villkett ock orsakatt att jag sedan blef nerfös, varaf jag ännu lider. Vare det likvel långt ifrån mig att villja jifva någott af allt detta och alldra minst min moder någon vesentlig skulld till den olyckliga vendning mitt lif sedan tog. Min moder hon jorde så gådt hon kunde och förstog med mig; och jag hade alldrin kommitt att falla så djupt som jag har djort, om jag alltid hade följt hennes goda råd och förmaningar. Det är dock likvel visst och sant att, om jag hade fått en för mig lemplig god uppfostran, så hade jag varitt en lycklig menniska och god medborjare.

Jag tjenade bonddreng tills jag var 21 år gammal, vid villken tid jag blef s.k. frikar. Hittills hade jag, oacktadt jag var en klen arbetare, endå varitt en någorlunda vel ansedd yngling, ty jag var stillsam och beskedlig, villkett af menniskorna i min omjifning ansågs för stora dygder. Efven hade jag ett arf på 2000 Kr. efter min fader, och som jag till de åfvannemde dygderna efven öfvade den att vara sparsam, så tyckte man att, ehuru jag var en klen arbetare, så skulle jag nog endå taga mig bra fram; åtminstonde kunde vel ingen tro att jag skulle falla så djupt som jag djorde.

Sedan mitt 21 år har jag varitt först på det ena och så på det andra; jag har varitt timmerman, snickare, bonde, arendator, skogshandlare och kommitioner [kommissionär]; jag har drifvitts framåt liksom af en osynlig mgtt [makt], utan någott bestemdt mål. Då jag en och annan gång uppstellt ett bestemdt mål för mig och beslutatt mig för att nå det, så har jag alltid af ovissa och och dungkla skuggbilder, fallska förestellningar låtitt  förleda mig att öfverjifva de fattade besluten. Och, så, har jag irrat fram och tillbaka, alltid plågad af samma förfaliga ovisshet. Allt vad jag företagitt mig har också gott olyckligt och på tok. I min hemort djorde jag flera mislyckade aferer, varaf jag slutligen blef så ledsen vid alltsammans der hemma att jag beslöt lemna min hemort och söka min lycka i någon annan ort, villkett jag också djorde.

Det bar på hösten 1876 jag lemnade min hemort och begaf mig till Götteborg, varest jag stannde endast till våren 1877, då jag begaf mig till Stockholm, i vilken stad jag allt sedan dess varitt skrifven. Her gick det emellertid tyvär med stora steg utför. Hemma hade jag, ehuru jag der djort flera mislyckade aferer, endå inte förloradt någott af mitt arf; utan hade jag, då jag kom till Stockholm, detta i behåll. Men her gick det åt, än på ett sett och än på ett annatt, så att jag efter 1 ½ års vistande i Stockholm var alldeles utfattig. Värr än detta var likvel det att jag nu var en ricktig dagdrifvare och odåga, ty jag hade nu på ett år icke djort någott alls af nytta, utan tvertom jifvitt mig en mengd onda vanor. Min stellning var nu verkligen myckett beklagansvärd, men ack, den var dock ännu ett intet i svårighet, emot vad den skulle blifva. Ännu hade jag jort var man rett; jag hade ännu intett brott på mitt samvete och mitt namn var ännu rent. Allt hade således ännu kunnatt blifva godt och vel, om jag hade med allvar gripitt mig an med arbete. Men istellet för att jöra detta beslöt jag, O! jag ryser då jag tengker derpå, så beslöt jag, att skaffa mig medel jenom att – sjela. Och, om jag alldrin förr hade följt någott mera afgörande beslut, så skulle jag nu likvel jöra det. Jag stal en hest, blef tagen på bar jerning och dömd till 7 månaders strafarbete, samt förlust af medborjerligt förtroende i 2 år utöfver strafftiden. Straffet uttjenade jag i Vesterviks cellfengelse, varifrån jag blef utslept den 20 November 1879. Nu var min stellning verkligen så sorjlig och usell som det jerna är möjligt att en menniskas stellning kan blifva utom fengelernas murar. Jag stog nu der  dåligt kledd, med en kassa på endast 4 kr., utan någon vän, tvertom af alla betracktad med mistroende blickar, förackt eller fasa; utan betyger, utan medborjerligt förtroende, samt nedtryckt och olycklig af medvetandet af att hafva åstadkommitt förarjelse och skada inom samhellet och hur illa jag anvendt min tid eller hur illa jag djort emot mig sjelf.

Jag begaf mig nu gående till Stockholm för att anmela mig i polisen, dit jag var förpassad såsom försvarslös. Der fick jag befallning att icke visa mig ute i sellskap med dåliga personer, utan skulle jag hålla mig inne. Den förra befallningen har jag fullkomligt åtlytt, men den senare deremot icke, emedan det var en omöjlighet; och har jag svårt att förstå huru en sådan befallning kunde jifvas. Då jag icke kunde erhålla någott arbete i Stockholm, vilkket jag försökte att skaffa mig, så begaf jag mig utåt landet; der jag i några veckor uppehölt mig jenom bettling. Men sedan företog jag mig at jöra arbetet utaf jerntråd, som jag jick omkring och sållde; och dermed har jag sedan fortfaritt tills nervarande. Men det är ej mer än nett och jemt att man kan nera sig fram med sådant arbete. Efven är det ett mycket tråkigt och uselt lif att drifva vegarne framåt på detta sett; varför jag ack myckett åstundar att få mig någon stadigvarande syselsettning, så att jag kunde få vara i stillhet.

Då jag blef tagen så yttrade Lensmanen till mig: Så går det med ungdommen, vad skall det blifva af Eder då Ni börjat på denna bana redan så ung; det blir naturligtvis inom fengelsets murar Ni kommer at tillbringa Eder mesta tid. Vid dessa ord vaknade jag såsom ur en dröm, en känsla af den bittraste ånger och en förfälig ångest bemegtigade sig mig, och nestan omedvetet jenmelte jag: Det tyckes som om Herrarne skulle vilja att man skall fortsetta på denna bana, då man engång börjatt på den. Ånej det vill vi inte, men det jör Ni nog endå, var Lensmannens svar. Jag frågade vidare: Är det då inte möjligt att venda om och blifva en god och nyttig menniska då man en gång börjatt på denna bana. Jag tror knappast det, var Lensmannens korta svar herpå. Den ton vari Lensmanen djorde åfvan nemde yttranden och den min varmed de åtföljdes, ingaf mig en allt annat ön god tangke om Lensmanens tengkesett. Emellertid beslöt jag då inom mig, heligt, att alldrin mera, vad som än kunde komma att hende, med vett och vilja begå någott mera brott. Detta beslut har jag sedan påmint mig för varje gång någon tangke på att jöra någott brott, hos mig uppstått. Också har jag allt hittills förmått att hålla detta beslut, och vill jag ock hedanefter hålla det. Dock äro mina bevekelsegrunder herför, numera icke desamma som de voro då jag fattade meranemda beslut. Ty sedan dess, men isynerhet under det nu sistförflutna årett, har mina insigter mångfalldigats och förbettrats och mitt tengkesett jenomgått en förendring till ett bettre. Ja det är såsom om min sjels ögon först under detta år så småningom hade börjatt öppnas. Men ack, jag står ännu likvel blott i början på bettringens bana, och det är sannerligen inte lett att i denna listiga, påckande och förföriska verd, gå framåt på denna bana, då man fallitt så djupt som jag. De onda vanorna har hos mig öfvergått till, som man seger, andra naturen, så att det fodras myckett stor anstrengning för att öfvervinna dem. Dock jag vill och jag skall framåt och jag vill inte veta af någon omöjlighet; jag vill ännu blifva en lycklig menniska och god medborjare; jag vill värka godt, mycket godt. Vad som för nervarande förnemligast felar mig, är bettre tillfelle till nyttig verksamhet och till inhemtande af goda kunskaper.

Det är mig bekant att H Herr Titt är en folkets man, att Ni gode Herre (har uppofrat Eder höga samhelsstellning!?) för att ned stiga till arbetsklassen, och jenom att bringa dem san upplysning och billdning, kunskaper om så vel deras rettigheter som skylldigheter, upphjelpa deras låga och beroende samhelsstellning.

Gode Herre det är emedan Ni är så god, så uppofrande som jag vågar att hermed venda mig till Eder med en ödmjuk bön om att Ni måtte vara så god och på någott sett hjelpa migtill en bettre stellning, hjelpa mig att få någon för mig passande sysellsettning.

Jag har djort en uppfinning, nemligen den huru ångmaskiner skall konstrueras för att de skall jöra omkring 6 gånger så stor efekt som de hittills vanliga ångmaskinerna göra.

Denna större efekt kommer ångmaskinerna att jöra, om de konstrueras så att ångan från ångpannan afstengas då den tryckt kolven t.e.x. 1/8 af cylinderns omkrets (den i cylindern instengda ångan trycker sedan kolven vidare, eller de öfriga 7/8 af cylinderns omkrets) samt så att ångans verkan i ångmaskinen sker i kretsformig rigktning. Jenom att hafva flera cylindrar till varje ångmaskin kan man få dem att endå arbeta jemnt.

Denna min uppfinning jorde jag redan då jag satt i Vesterviks cellfengelse, men jag kom ej till fullkomlig klarhet i konstruktionen förr än för omkring ett år sedan. Jag tengte mig den vel ferdig flera gånger förut, men det var alltid en eller flera delar deraf som kunde tengkas endamålsenligare formade och stellde, då jag åter upptog den till bearbetning i tangken. Men sådan som jag nu tengker mig konstruktionen sådan tengkte jag mig den för omkring ett år sedan, och som jag sedan dess minst en gång i varje vecka upptagit konstruktionen till bearbetning i tangken och jag vid dessa bearbetningar icke kunnatt tengka mig den ändamålsenligare, så tror jag att konstruktionen icke kan tengkas eller jöras endamålsenligare än vad jag nu tengker mig den.

Skulle H Herr Titt finna min uppfinning vara ny och af någott värde, så får Ni, om Ni så vill, öfvertaga och realisera densamma såsom Eders, och jifva mig i ersettning efter eget godtfinnande. Och skall jag isåfall, utaf trod och plåt, jöra en modell till uppfinningen.

Jag beder ödmjukast om ett svar på min skrifvelse, och tecknar med största vördnad och utmerkt högacktning.

Stockholms d. 4 Augusti 1882
Alfred Sundin.

O.b.s. Svarett torde godhetsfullt sändas mig i inneliggande kuver.
D.s.

Mer i Stockholmskällan

Relaterade poster och teman

"Nu ligger jag en gammal mor till last" - Carl Jonsson, 24, ber Dr Nyström om hjälp

"Nu ligger jag en gammal mor till last" - Carl Jonsson, 24, ber Dr Nyström om hjälp

Arbetslöse J. A. Jonsson ber kände Doktor Nyström om hjälp - brev 1892

Arbetslöse J. A. Jonsson ber kände Doktor Nyström om hjälp - brev 1892

Arbetslöse guldsmeden och fritänkaren Axel Olson berättar sin livshistoria

Arbetslöse guldsmeden och fritänkaren Axel Olson berättar sin livshistoria

Fru Mattsson ber Dr Nyström hjälpa deprimerad grannfru - brev 1892

Fru Mattsson ber Dr Nyström hjälpa deprimerad grannfru - brev 1892

Tjugoåring med journalistdrömmar ber om hjälp - brev till Dr Nyström 1892

Tjugoåring med journalistdrömmar ber om hjälp - brev till Dr Nyström 1892