Konsten i Stockholms tunnelbana
Stockholms tunnelbana invigdes den 1 oktober 1950. Idag finns konst på 94 av 100 stationer. Vilket gör tunnelbanan känd som ”världens längsta konstutställning”.
Konsten i Stockholms tunnelbana är unik. Konstutsmyckningarna och gestaltningarna blev möjligt tack vare ett riksdagsbeslut från 1937 som sa att 1% av kostnaden för offentliga byggprojekt ska gå till konst. Samma princip gäller fortfarande.
På de olika tunnelbanestationerna finns konst i form av skulpturer, mosaiker, målningar, installationer, ristningar och reliefer. De äldre stationerna som inte hade konst när de byggdes, har i många fall fått nya konstverk med årens lopp.
Tanken är att konsten skulle göra stationerna enklare att känna igen och resenärerna skulle kunna orientera sig lättare. Konsten skulle också skapa en trivsam miljö för resenärerna.
Siri Derkert och idén om konsten i tunnelbanan
Konstnären Siri Derkert var en av dem som drev på arbetet med att skapa konst i tunnelbanan. Hon inspirerades av sin resa till Moskvas tunnelbana år 1950, men ville att konsten i Stockholms tunnelbana skulle vara friare och mer radikal.
Tillsammans med andra konstnärer så som Vera Nilsson, Lennart Rodhe och Olle Bonniér, spred hon tanken ”Konsten till folket”. Målet var att allmänheten skulle möta konst i vardagen, inte bara på museer och gallerier.
Tunnelbanans stationer ansåg konstnärerna skulle vara som ”katedraler under jorden” och att ”varje hållplats skulle vara ett sagoslott”. Fokus låg på hela rummets gestaltning och inte bara enstaka utsmyckningar.
Vera Nilsson skrev följande i ett brev till borgarrådet Hjalmar Mehr i mars 1955:
Det är tunnelbanan det gäller. Vi vill ha fest, glädje och färgprakt i tunnelbanan. Detta är de enkla människornas, de billösas dagliga trafikled...
Förr hade människor kyrkorna. På dem ödslades det all tänkbar utsmyckning, hopades kronor av vad landet hade av konst... Låt oss få det i underjorden, katedraler under jorden! Varje hållplats ett sagoslott!
De första konstverken på T-Centralen
Den första stationen med konst var T‑Centralen. En tävling 1956 resulterade i att Siri Derkert och Vera Nilsson fick sina verk placerade där. Derkerts konstverk Kvinnopelaren på T‑Centralen blev en förstudie till hennes större konstverk på Östermalmstorg tunnelbanestation: Ristningar i naturbetong.
Östermalmstorg – konst om fred, miljö och kvinnors historia
Ristningar i naturbetong invigdes 1965 och var den första hela stationsgestaltningen gjord av en enda konstnär. På 145 meter berättar Derkert om kvinnors liv och kamp genom historien. Hon lyfter fram kvinnliga författare och tänkare som Simone de Beauvoir och Virginia Woolf. Hon tar upp frågor om fred och miljö, bland annat inspirerad av boken Tyst vår av Rachel Carson.
Derkert ville skapa en motvikt till historiska miljöer där nästan bara män skildrats. Hennes val av motiv väckte debatt vid invigningen. Vissa ansåg att konstverket liknade klotter, och andra kritiserade dess politiska budskap. På väggarna kan man läsa utdrag ur notskrifter från Marseljäsen och Internationalen.
Under skapandet av verket kläddes väggarna med svart sten och betong. Derkerts skisser projicerades på väggen och ritades sedan upp med krita. Därefter blästrades betongen bort tills skisserna framträdde i den svarta stenen. Derkert fick stå på höga stegar för att kunna slutföra verket. Hon var 77 år när verket kom på plats.
Grottstationerna – där urberget syns
Stockholms tunnelbana är också känd för sina så kallade grottstationer. Där har konstnärerna låtit berget vara synligt i stället för att täcka det med kakel. Arkitekten Michael Granit föreslog att man skulle använda sprutbetong och låta konstnärerna arbeta direkt på bergytan. Granit menade nämligen ”Varför ställa in ett badkar i en bergakungsal?”
När de nya djupa stationerna öppnade på 1970‑talet oroade man sig för att människor skulle påverkas negativt av att åka så långt under jord. Men grottmiljöerna blev mycket omtyckta och är idag de mest populära stationerna.
Stadion var den första grottstationen
Stadion var den första grottstationen. Den invigdes 1973. Konstnärerna Åke Pallarp och Enno Hallek målade stationen i klara färger och skapade en regnbågen över perrongen.
Färgerna knyter an till området, bland annat till Stockholms stadion och Musikhögskolan i närheten. På stationen finns också en blomstervägg och detaljer inspirerade av konstnärernas resor och uppväxtmiljöer.
T‑Centralen med blå bladrankor och siluetter på väggarna
År 1975 fick T‑Centralen sin blåvita grottgestaltning av konstnären P. O. Ultvedt. Hans mönster av blå bladrankor är idag en av de mest välkända utsmyckningarna i hela tunnelbanan. De vita valven inspirerades av äldre kyrkarkitektur. På väggarna har Ultvedt ritat byggarbetare och olika assistenter i siluett.
Kungsträdgården – en arkeologisk värld under jord
Kungsträdgårdens station är den enda stationen helt utan reklam. Den invigdes 1977. Gestaltningen av Ulrik Samuelsson bygger på idén om en påhittad arkeologisk utgrävning.
Här finns avgjutningar av skulpturer och fasaddetaljer från byggnader som funnits i området, som slottet Makalös. Slottet byggdes på 1600-talet och brann ner på 1800-talet. Stationsgolvet rymmer både riktiga och fiktiva fossil. Här finns spår av både trilobiter, burkkapsyler och oljetunnor. Här finns en bit alm i betong som hänger ihop med almstriden 1971, då människor protesterade mot att almarna i Kungsträdgården skulle sågas ner.
Stationen har också fått ett unikt litet ekosystem med Sveriges första och enda population av gruvdvärgspindlar. Förmodligen kom de hit under byggnationen och trivs i stationens grottliknande miljö.
