Sofia Gumaelius Annonsbyrå
Sofia Gumaelius var en av de kvinnor som under andra delen av 1800-talet trotsade de allmänna normerna och grundade sitt egen annonsbyrå i Stockholm.
Den 18 juni 1864 infördes näringsfriheten i Sverige. Det innebar att alla medborgare oavsett kön kunde starta och driva företag. Tidigare fanns ett skråväsende – ett system från medeltiden som gick ut på att begränsa hur många som fick arbeta i olika hantverksyrken i städerna. Ett skrå var en sorts förening för alla godkända mästare som drev egna verkstäder inom sina yrken, till exempel bagare, skräddare eller murare. Varje hantverksyrke hade sitt eget skrå. En person som inte tillhörde ett skrå fick heller inte starta ett eget företag. Att tillhöra ett skrå var ett privilegium som söner eller änkor kunde ärva efter sina fäder eller män.
Också efter 1864 fanns det vissa skillnader ändå. Trots att kvinnan och mannen beskrivs som lika, så var det fortfarande svårt för en gift kvinnan att grunda och driva en verksamhet i praktiken. Kvinnorna fick till exempel inte anställa lärlingar.
Sofia Gumaelius trotsade rådande normer
Sofia Gumaeilus var född och uppvuxen i Örebro. Där hade hennes pappa, Otto Joel Gumaelius grundat tidningen Nerikes Allehanda. 1877 hade Sofias pappa dött och hon flyttade som 36-åring till Stockholm, Med sig hade hon 19 kr och 9 öre som hon sparar ihop själv. Hon hade också fått låna 35 kronor och 65 öre av sin bror, riksdagsledamoten och den nya ägaren av Nerikes Allehanda, Arvid Gumaelius. Med pengarna grundade Sofia Nya annonsbyrån för landsortspressens egen annonsförmedlare. Idag skulle man kalla det som hon grundade för en reklambyrå. Efter ett antal månader blev Anna Björnlund byråns första anställda. Hon blev också Sofias livskamrat.
Företaget låg på Myntgatan 1A i Gamla Stan. För att spara pengar använde Sofia också kontoret som bostad. Platsen var väl vald. I samma hus hade Dagens Nyheter sin redaktion, Aftonbladet hade kontor på Mynttorget och Drottninggatan och tidningen Allehanda låg på Munkbron inte långt därifrån. Den första stora annonsordern kom från Hellefors bruk. För en kostnad på 117 kronor och 70 öre skapade Gumaelius en förstasidesannons i Dagens Nyheter och i ett antal landsortstidningar. Det var en jättestor summa för annonsbyrån och en strålande start. Efter en månad hade byrån tagit emot 60 uppdrag. Vid årets slut var de uppe i 3000.
Den enda erfarenhet som Sofia hade av annonsering hade hon fått under ett par veckor hos sin bror på Nerikes Allehanda. Trots det så gick det väldigt bra för annonsbyrån. Kunden skulle bara behöva godkänna ett enda manuskript och betala allting vid ett enda tillfälle var hennes
enkla och geniala affärsidé. Den som ville annonsera i en dagstidning lämnade in en text och betalade en summa. Därefter skötte Gumaelius byrå resten. Redan året efter grundandet var man tvungen att flytta till större, och nybyggda lokaler på Karduansmakargatan 9, nära Drottninggatan. Annonsbyrån fick snart filialer i Malmö, Göteborg och Oslo.
Sveriges grand old lady of the press
1881 ändrades byråns namn till S. Gumaelii Annonsbyrå. Två senare grundade hon också Gumaelius & kompani som sålde boktryckerimaskiner och liknande produkter. 1890 flyttade båda företagen den nybyggda Adelswärdska palatset på Drottninggatan 2. Då var Sofia Gumaelius redan Sveriges grand old lady of the press, och hade lagt grunden till vad vi idag benämner PR och blivit en förmögen kvinna i sig själv. 1904 blev hon den första hyresgästen i det lyxiga huset på Strandvägen 1. Gumaelius var duktig på att nätverka, och när kvinnor fick bli medlemmar i Publicistklubben ansökte hon genast om inträde. Hon var också en viktig del i Stockholms kvinnliga kulturelit. Hon blev tidigt medlem i Fredrika Bremerförbundet och grundade den inflytelserika Kvinnoklubben. Hon var tidigt engagerad i kvinnans politiska rösträtt och tog väl hand om sina anställda. Bland annat betalade hon deras pensionsförsäkring. Många av de anställda stannade livet ut i annonsbyrån.
1914 dog Sofia Gumaelius i influensa. Hon var då i full fart med att utvidga sin verksamhet med ännu en utländsk filial. Under hennes begravning flaggade alla tidningsredaktioner på halv stång och Selma Lagerlöf skrev: ”Det är som om en storfura i skogen har brakat omkull, marken darrar och gungar under en.” Gumaelius annonsfirma levde vidare fram till 1978.
Information till den här artikeln kommer från Centrum för Näringslivshistorias webbplatser:
BizStories
