De här klumparna harts kommer från en rund stensättning, en urngrav, daterad till bronsålder eller järnålder. Graven undersöktes av Stadsmuseets arkeologer på 1970-talet inför byggandet av det så kallade miljonprogrammet. I graven hittades också två böjda bronsbleck.
Harts är ett annnat ord för kåda och har många användningsområden. Det kan används som lim, eftersom det binder bra. Eller som medicin då det är antiseptiskt och är bra för att läka sår, det gäller bara vissa hartser. Ett annat användningsområde är som fogmassa, eftersom den vattentät.
Brandgravar från brons- och järnåldern kan innehålla resterna från den döda människans likbål. Efter bränningen samlades resterna ihop och placerades i ett keramikkärl som grävdes ner i marken. Därefter lades stenar runt och över urnan innan hela graven täcktes med jord. I vissa fall finns också en stenpackning innanför kantkedjan. I keramikkärlet kan också resterna av brända djur som ben från hund, katt, häst eller fågel finnas. Rester från personens dräkt är också vanliga som spännen eller pärlor samt personliga tillhörigheter som kammar, knivar och nycklar.
Runda stensättningar är den vanligaste varianten av stensättningar. Det beror på att gravformen användes under lång tid, från bronsålder fram till vikingatid. En variant av runda stensättningar som kan dateras till äldre järnålder (förromersk järnålder) för cirka 2500–2000 år sedan, är de med ett mittröse, en liten hög i mitten av småstenar. Det förekommer också stenläggningar i lite mer komplicerade mönster som ekrar. Dessa kallas för hjulkors. På gravarna kan det finnas resta stenar eller gravklot, runda stenar som ofta har ornamentik eller skålgropar. Gravkloten förekommer oftast på gravar från folkvandringstid för ca 1650–1450 år sedan.
Foto: Leif Strååt, SSM.
