När den svenska operasångerskan Kristina Nilsson gav en gratis konsert på kvällen den 23 september 1885 samlades tiotusentals människor för att lyssna. Hon sjöng från sitt hotellrums hörnbalkong på Grand Hotell. Människor stod i Kungsträdgården, vid Karl XII: s torg, på Stallgatan, längs kajen framför Grand Hotell och bortåt på Blasieholmen. Man trängde ihop sig så alla skulle kunna höra.
Kristina Nilsson var en internationellt erkänd sångerska som i Sverige blivit en megastor stjärna. Detta trots att hon sällan uppträdde i Sverige utan istället sjöng på de stora scenerna ute i världen. Hon kom från väldigt enkla förhållande. Kristina föddes 1843 som yngsta dotter till en lantbrukare som hade en liten gård söder om Växjö i Småland. Familjen blev av ekonomiska skäl vräkta från gården och Kristina bidrog därefter till familjens försörjning genom att tillsammans med sin äldste bror sjunga på marknader i trakten. Det var på en sådan marknad hon 1857 blev uppmärksammad av en häradshövding (på den tiden en slags domare). Häradshövdingen bekostade hennes sångutbildning i Göteborg. Efter hennes första konsert i Göteborg tog karriären fart och hon debuterade sedan i Paris i operan "La Traviata". Hon sjöng för kungar och drottningar, furstar och tsarfamiljen. I Sverige hade få hört henne sjunga men hennes berömmelse gjorde henne känd och hyllad även här. Hon glömde aldrig Sverige eller sin familj som hon hjälpte med ekonomiska medel. Hon köpte även tillbaka gården hennes familj blivit vräkt från.
År 1885 genomförde hon en turné där hon även sjöng i Stockholm. Redan första kvällen samlades många människor utanför hotellet för att kanske få en skymt av den stora stjärnan. Hon gick ut på balkongen, tackade för deras vänliga hyllningar och lovade då att hålla en improviserad gratis konsert på kvällen den 23e.
Ryktet spred sig i Stockholm. Kvällen var vacker och folkmassan blev större och större. Polisen var på plats. Hurraropen och jublet var öronbedövande men när hon sjöng var det tyst. Hon framförde några folkvisor sedan tackade hon och bad åhörarna gå hem och sova. Det var nu katastrofen inträffade. Trängseln var så stor och folk började knuffas för att komma framåt. De som stod vid kajkanten knuffade tillbaka för att inte falla i vattnet. Panik utbröt och människor försökte fly åt alla håll. Några föll och blev nedtrampade. Andra skadades av byggmaterial som låg vid ett närliggande hus som höll på att uppföras.
Döda och skadade fördes in till Grand Hotells foajé och placerades på bord och på golvet. Många av hotellets gäster chockades svårt.
När allt var över hade cirka 18-20 personer mist livet och många, många fler skadats.
Händelsen ansågs som en nationell katastrof. Polismyndigheten fick mycket kritik för hur de hanterat hela situationen. Polismästaren fick förklara polisens agerande inför Kungliga Svea Hovrätt.
Kristina Nilsson la skulden på sig själv att det var hon som orsakat olyckan. Hon hjälpte därför offrens familjer ekonomiskt och arrangerade stödkonserter där alla pengar gick till de skadade och de avlidnas familjer.
Kristina Nilsson avled 1921 och ligger begravd i Växjö.
Vem som har gjort teckningen är inte känt. Den var publicerad i veckotidningen Budkaflen den 2 oktober 1885. Artikeln avslutas med följande ord:
”Lycka och sorg, lif och död. Det är endast ett kort steg emellan dem. Och det tas ut så ofta, innan man vet ordet af.
Den 23 sept. var ett sådant steg för många.”
![Olyckshändelsen vid Södra Blasieholmshamnen den 23 september 1885 : polismästarens [Semmy Rubenson] förklaring till Kungl. Svea Hofrätt](/skblobs/8f/8fadb649-19a8-484e-a645-df5711f0b1fc.jpg?preset=pl-220)
