Fritiof Englund började skriva dagbok tretton år gammal 1906 och fortsatte med skrivandet ända till 1961, när han var 68 år gammal. I hans dagbok kan vi följa hans tankar om alla möjliga livets ting och tidens händelser.
Våren 1933, bara någon månad efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, beskriver Fritiof Englund sin entusiasm för nationalsocialismen. Torsdagskvällen den 20 april beger han sig med några vänner till Auditorium, en känd samlingslokal på Norrmalm, för att ta del av Birger Furugårds föredrag om nationalsocialismen. Furugård var partiledare för Svenska Nationalsocialistiska Partiet.
Fritiof tycker visserligen att det svenska nationalsocialistska partiets program var "på det stora hela taget bra och förnuftigt", men han är föga imponerad av Furugård som ledargestalt: "han gjorde intet intryck på mig den gode Furugård. Det var för enkla medel han använde i sin propaganda". Furugård hade vidare "en förfärlig dialekt och ett ofta mer än slarvigt uttal. 'Nasjonalschlistiska partiet', sade han".
För Fritiof är språket viktigt, han önskar sig en annan ledare för den nationalsocialistiska rörelsen, en med ett "vackert språk, buret av en flammande känsla". Han fortsätter: "Vi vänta på Mannen, den tadellöse, oegennyttige, som skall framträda och med sanningens makt frälsa landet. Jag tror, att om det stege fram en man, som kunde omfatta ett bra program och som bure sanningens fackla i handen, gärna också maktens svärd och spira i den andra, skulle kuppen vara genomförd med ens."
Sin reflektion kring denna nationalsocialistiska sammankomst avrundar Fritiof med en för sin tid typisk antisemitisk tankefigur om att judarna styr media och bankerna. Dessutom är partipolitiken ett gissel. Det som behövs nu, enligt Fritiof, är en svensk Mussolini.
