De låga träbarackerna i bilden kallades "Skogshyddorna" och var byggda som nödbostäder i början av 1900-talet. Platsen är Stadshagen i nuvarande Sankt Göransparken, som fortfarande i början av 1900-talet låg i stadens västliga utkant. I bakgrunden syns hus längs Mariebergsgatan.
Husen var byggda i ett plan, med egna ingångar till de olika bostäderna som bestod av ett rum vardera. Totalt bodde runt 40 familjer här. Mestadels ensamstående mammor med barn. Kvinnorna här hade arbeten som exempelvis tidningsbud, brukssmäcka, spårvagnsstäderska, uppasserska eller fabriksarbeterska. En del utförde sina arbeten från hemmet, med sömnadsuppdrag eller att sticka strumpor. En av de boende i nödbostäderna var arbetarförfattaren Maria Sandel, som flyttade hit tillsammans med sin mor år 1905.
När mamman dör 1908 bor Maria Sandel kvar här ensam, i bostaden på ett rum. Hon var då 38 år. Det var här hon bodde när debutboken kom ut och en stor del av hennes författande skedde just här. Och trots att Skogshyddorna var enkla nödbostäder verkar hon ändå ha funnit en ro på platsen:
”Tidig söndagsmorgon i maj med jorden fuktig efter regn och grostarkt doftande i ymnig sol. De två envåningslängorna sovo ännu. Mellan dem fanns en tämligen bred plan, mot vilken fjorton gröna farstudörrar vette. /…/ Små täppor inom spjälstaket bårdade när de voro i fullt flor längorna med grönt och blommor. /../ Gatan nedanför längorna låg tyst och öde. I luften glittrade kablarna. Från vedbacken skönjdes glimt av spårskenor mot den nytvagna gatubeläggningen.” (Ur Mannen som reste sig, 1927.)
Namnet "Skogshyddorna" kommer sig av att husen låg tätt inpå ett skogsparti. Husen revs på 1960-talet.
