Yvonne Hirdman, professor och genusforskare, skriver här om sin mamma Charlotte. Hon föds i nuvarande Estland 1906 och lever ett kringflackande liv i Europa innan hon kommer till Sverige 1940. Det här kapitlet handlar om Charlotte Hirdmans liv i Stockholm. Hon kommer aldrig att helt anpassa sig till det nya livet, aldrig riktigt bli en del av det nya landet. Den lilla Yvonne berättar för grannbarnen i Hökarängen att hennes mamma är en riktig grevinna. Men det är ingen som tror på henne…
Kapitlet ger en inblick i hur det var att leva i Stockholm under krigsåren. Det blir en levande skildring av rädslan, osäkerheten, kölden, trångboddheten och inte minst bristen på mat. Och, i Charlottes ögon, det politiska hyckleriet.
Bita ihop. Hösten tung och kall, vintern ännu en av dess krigsvintrar, osedvanligt kall. Veden är staplad i långa rader längs med husen. Råden till husmödrarna om surrogatmat blomstrar åter i dessa tider av matknapphet och ransonering av smör, ägg (8 stycken i månaden från den 24 september 1941), kaffe, gummi, - ja men se där! – kött (och påhittiga köpmän kunde saluföra kråkor, kajor, skator som skogsfågel på burk). För att inte tala om sprit och cigaretter där man måste vara man för att få ut full ranson…
34 sidor.
Utdrag ur Hirdman, Yvonne, Den röda grevinnan : en europeisk historia. – 2010. – S. 332-366
