Den 2 november 1710 när pesten grasserade som värst, sammanträde stadens kyrkoöverstyrelse Consistorium. På dagens agenda ingick bland annat att förhöra sig om arbetsbördan för de anställda i stadens församlingar. En del präster hade sedan tidigare vägrat besöka de sjuka och några hade till och med flytt på grund av rädsla för smittan.
Kaplanen Olaus Stiernman vid Sankta Clara församling stod inför konsistoriet och beklagade sig över att han "intet förmår uthärda". En kollega hade avlidit och en annan, Severinus Bökman, hade olovandes lämnat staden efter att dessförinnan ha låtit bli att besöka de sjuka. När Bökman tänkte återkomma till staden visste inte Stiernman. Bökman hade dock tagit in en vikarie, Herr Gustaf Ernest, att utföra hans arbete innan han själv tog sin tillflykt till grevinnan på Rosenborg. Konsistoriet tillfrågade nu Herr Ernest om han tänkte utföra sitt ämbete, och han lovade att gå sockenbud och besöka de sjuka. Klockaren i Sankta Clara, Anders Quarnström, förhördes sedan, vilken talade gott om Ernest, och meddelade att han utförde sitt arbete.
Till skillnad från kaoset i Sankta Clara rapporterade en Herr Carl Wijkman, präst i Ladugårdslands församling (Östermalm) att tillståndet i denna stadsdel var rätt lugnt. Dagen före sammanträdet hade han hållit tacksägelsegudstjänst över fyra avlidna och sju som tillfrisknat.
I domkyrkoförsamlingen (Gamla stan) meddelade pastorn Magister Slagman att en tredjedel av hans församling, inklusive klockaren och kantorn, var avlidna. Och i Barnhusförsamlingen, som bestod av Allmänna Barnhuset och Smedjegårdshäktet, hade en fjärdedel av barnen dött liksom ett stort antal fångar.
I Santa Catharina församling på Södermalm hade kyrkoherden ”med döden afgått”. Klockaren fick en tillsägelse av domkapitlet att inte ta emot lik från andra församlingar utan att en liksedel (betalning) fanns med. Han blev även tillsagd att inte bära ut lik efter sju på kvällen eller att utföra själaringningar kvällstid.
