Länge och väl var roddbåtar ett av stadens viktigaste kommunikationsmedel. Man kunde mot betalning bli rodd från ett ställe till ett annat. På 1840-talet började de s. k. roddarmadamerna få konkurrens av vevslupar, ofta framförda av dalkullor.
Några av stadens roddarmadamer har 1844 fått nys om att några av Kungliga Flottans anställda timmermän planerar att börja trafikera stadens vatten. I den här suppliken uppmanar de Handelskollegiet att sätta stopp för det företaget. Det vore, menar skribenterna här, att inkränkta på roddarmadamernas urgamla rätt att försörja sig genom att ro allmänheten från den ena platsen till den andra.
Vill du ta del av deras argumentation? Läs då suppliken som är renskriven här:
Till Stockholms Stads Ädle Handels-Collegium!
Af en för oss undertecknade och öfrige Kamrater lika obehaglig och bekymrande som i ekonomiskt hänseende särdeles vigtig anledning hafva wi blifvit upmanade att vid detta tillfälle wåra lagliga rättigheter iakttaga och bevaka. Wi förena oss således härmedelst i den ödmjuka anhållan, att få till Högädle Herr Borgmästarens och Riddarens samt ädle Collegii ömma behjertande och rättvisa pröfning i djupaste ödmjukhet framställa och öfverlemna följande angelägenhet, som synes både förtjena och äfven taga en närmare upmärksamhet i anspråk.
Det har nemligen kommit till wår kunskap, hurusom flere af Kongl. Flottans å Skeppsholmen stationerade Timmermän skola hafva för afsigt, i fall det icke redan skett, att innan korrt söka bereda sig vederbörlig Autoritets tillåtelse att, med så kallade Wef-Slupar, få betjena dem bland Hufvudstadens allmänhet, som åstunda att af sådane sig begagna till öfverfart dels från Trappan framför Skeppsholms-wakten till Mellantrappen wid Skeppsbron och dels från Bryggan vid Falkens backe å Kongl. Djurgården till Skeppsholmen. Ett sådant försök åsyftar icke mindre, än ett djupt ingrepp i wåra mångåriga, redan genom äldre Kongl. Påbud grundlagda och sedermera äfven medelst utfärdade serskilda Tillståndsbref fullkomligt stadfästade och betryggade Privilegier och rättigheter, hvarmed naturligtvis också äro förenade alla de oundvikliga skyldigheter och förbindelser, som oss ovilkorligen åligger att iakttaga och fullgöra så väl emot den allmänhet wi med våra Roddarebåtar, när som helst vid påfordran, skola vid öfverfart emellan ofvannämnde ställen betjena, som äfven i afseende på de årligen utgående, för oss oftast ganska kännbara utskylderne till Kronan och Staden; Och då uppenbart är, att ifrågavarande af Kongl. Flottans Timmermän nu tillernade ansökning, om den möjligtvis skulle kunna emot all förmodan, vinna framgång och bifall, följaktligen komme att i hög grad menligt inverka på allas våra ekonomiska omständigheter och förhållanden, för hvilkas fortfarande bestånd wi olyckligtvis icke äga annan borgen, än den obetydliga och oss påräknade behållna winsten af wårt trägna och mödosamma yrke; så torde det ingalunda kunna anses vara olämpligt eller förmätet, om wi, som stundeligen måste sträfva och arbeta för bibehållandet af våra lagliga rättigheter och deras oafbrutna tillgodonjutande, så länge wi dem icke på ett eller annat sätt förverkat, nu finna oss nödsakade att i behörig tid och ordning ödmjukast påkalla Högädle Herr Borgmästarens och Riddarens samt Ädle Collegii gunstbenägan medverkan till förekommande af en åtgärd, som heter att rubba wår ekonomiska ställning och skulle i händelse af verkställighet, ofelbart tillskynda oss, hwar i sin mohn, stora olägenheter samt oersättliga förluster. Att i allt fall icke trängande nöd eller tryckande behof skäligen må antagas ligga till grund för de ifrågavarande Timmermännens förslag, eller kunna ens af dem sjelfve åberopas såsom något slags stöd för hopp om bifall till företagets fullbordan, synes oss vara det aldeles ostridiga resultat, som upkommer och i verkligheten tillräckligt ådagalägges af det förhållande, hvarå wi här ödmjukast utbedja oss Högädle Herr Borgmästare och Ädle Collegii synnerliga upmärksamhet, att nemligen alla inom Kongl. Flottan tjenstgörande Timmermän på Kronans Stat åtnjuta, såsom aflöning och underhåll, ej allenast Tjugu Åtta Skillingar Banco i contanta penningar för hvarje dag samt fria boningsrum och wedbrand, utan äfven Fyra Tunnor Spannemål uti ren och strid råg årligen. Lägger man nu härtill äfven den icke obetydliga arbetsförtjenst, som desse Timmermän åt sig inbringa derigenom, att de, under ledighet från Kronans arbeten, tidt och ofta biträda privatpersoner med reparation af deras ägande båtar och farkoster; hvilka då alltid uppläggas å den nedanför Skeppsholms Cassern befinteliga plan, som för ändamålet fritt begagnas; så förenar sig allt detta till full bevisning för sanningen och riktigheten af wår anmärkning, att Kongl. Flottans Timmermän äro stadde i de bästa vilkor och, så väl i afseende på det säkra underhållet af kronan som alla öfrige biförtjenster, ostridigt befinna sig i så lyckliga omständigheter, att de aldeles icke af nöd och behof tvingas till det speculativa företag, som nu är ifråga och som egentligen går ut på, att göra obehörigt intrång i wårt yrke, tillminskning af wåra i allt fall ringa inkomster. Härvid torde jemwäl böra, å andra sidan, i benäget öfvervägande tagas det redan förut af Herr Borgmästaren och Ädle Collegium nogsamt kände förhållande, att wårt Näringsfång i dess ursårungliga tillkomst utgör ett Privilegium och en rättighet, hvilken egenteligen och uteslutande är bestämd såsom lämplig utväg för fattiga och medellösa Enkor, att kunna på detta sätt bereda sig tillgångar till lifvets uppehälle.
Den visa omtanka för mindre lyckligt lottade medmenniskors bästa, som tydligt sig uppenbarar uti äfven detta lofliga medel till befrämjande af wår nödtorftiga be[r]gning och utkomst, måste således lika högt respecteras som sjelfva Privilegiet synes oss böra troget hållas i helgd genom ett nitiskt förebyggande af hvarje försök att inkräkta på wåra lagliga rättigheters område. Huru skulle det väl gå med oss undertecknade fattiga Enkor och alla våra Kamerater i yrket, hvilka med inalles Femtiotvå Roddarbåtar, som dyrt skola inköpas och med kännbar kostnad underhållas, äro pligtige att tourvis ordentligen betjena allänheten med rodd vid öfverfart emellan Skeppsholmsbron och Mellantrappan, och emellan Djurgårdsbryggan vid Falkens backe och Skeppsholmen, om det skulle, utan tillbörligt afseende på våra privilegierade rättigheter, stå hvem som helst fritt och öppet att på sätt Kongl. Flottans en del Timmermän nu lära hafva i förslag, utnyttja en mängd Vefslupar och med dem opåtaldt få stationera sig vid nyssnämnde ställen i ändamål, att emellan dem äfven fram och åter transportera de hufvudstadens innevånare, som deraf vilja sig begagna?
Utan tvifvel skulle wi, genom förlusten af en eljest påräknad inkomst, som sålunda blefve oss beröfvad, småningom bringas i fattigdom och nöd och slutligen, emot wår vilja, nödgas för alltid ligga Hufvudstaden och dess barmhertighetsinrättningar till last.
Att i möjligaste måtto förekomma sådant var ostridigt det goda och nyttiga ändamål, som i främsta rummet afsågs vid grundläggandet af Roddare-Inrättningen och den i sammanhang dermed stadgade rättighet, företrädesvis för Enkor och oförsörjda Kvinnor af fattigare klassen, att vid dylikt arbete få användas.
Att wi deraf ock böra skörda någon, om en alldrig så ringa, vinst, är nödvändigt och faller af sig sjelft, så vida icke wårt mödosamma arbete eljest skulle för oss blifva endast en både fruktlös och föga ändamålsenlig sysselsättning.
Winsten deraf är emedlertid så obetydlig, att den icke i någon mohn medgifver att delas af främmande Speculanter, som lika med Kongl. Flottans Timmermän såsom Wefslupsägare, å andra sidan, här anställa en nödig jemförelse i afseende på det ömsesidigt afsedda ändamålet, att betjena allmänheten, så är skillnaden i den delen stor och ögonskenlig.
Då man nemligen tager i betraktande att Flottans Timmermän, såsom väl lönade i Kronans tjenst, således icke känna tyngden af nöd och behof, och såsom Wefslupsägare åter, då fråga är att betjena allmänheten, dertill icke hafva någon den ringaste förbindelse, och följaktligen befinna sig i en oberoende ställning; så är det ock gifvet, att de, efter att hafva flere timmar på dagen begagnat sine Vefslupar och derunder obehörigen gjort intrång i våra både rättigheter och inkomster, sedan kunna, när hälst det faller dem lägligt, inlägga sine Farkoster och tillbringa det öfriga af dagen, huru de för godt finna.
Nu deremot upstår den ovilkorliga oss åliggande skyldighet att, utan afseende på wäderlekens mer eller mindre svåra beskaffenhet, till dagens slut och oftast långt in på natten ligga qvar med våra båtar och vara till hands för dem, som vilja begagna öfverfarten emellan någotdera af ofvannämnde ställen.
Tager man vidare i beräkning de vigtiga omständigheter att wi, till följd af Kongl. Öfverståthållare Embetets Kungörelse den 29 Maji 1820, äro förbundne, att låta Kongl. Flottans Officerare, Under Officerare och Manskap, utan afgift, begagna öfwerfarten emellan de i Taxan utsatt ställen, hvarigenom wi således gå miste om flere Riksdalers förtjenst hvarje år; att wi, under flere weckor af året aldeles icke kunna någon rodd förrätta och förty äfven derigenom lida minskning och förlust i våra inkomster, samt att, i händelse under den tiden sjukdomar och nöd påkomma, wi då måste alltför mycket anlita de contanta tillgångar wi på Sommaren och Hösten kunnat sträfva ihop till påräknad hjelp och understöd för wintern; så visar sig häraf ganska klart, att wi icke hafva derutöfver något hvarken att sjelfva förlora eller att dela med obehörige medtäflare.
På dessa i ödmjukhet anförde skäl och grunder våga wi härigenom ödmjukast protestera emot allt bifall till Kongl. Flottans ofvannämnde Timmermäns ifrågavarande ansökning, antingen den redan inkommit eller framdeles varder ingifven.
Anhållande uti aldra djupast ödmjukhet, det Högädle Herr Borgmästaren och Riddaren samt Ädel Handels Collegium rättvisligen täckas afstå och ogilla en sådan ansökning och såmedelst bibehålla oss oförändradt vid de urgamla laglia rättigheter och förmåner oss tillkommer att åtnjuta, utan allt intrång af andra, som derpå icke äga det minsta grundadt anspråk.
Stockholm den 4 Martii 1844.
Sjöman J. E. Lindman dito C. Möller.
Timmermans Enkan A. C. Fogelström.
E. Roos. Hustru.
Timermans änkan anna C. Ask
dito: dito: Enkan A: E: Häggman
Dito: Ollof. [osäker tydning] Pettersson
