Länge och väl var roddbåtar ett av stadens viktigaste kommunikationsmedel. Man kunde mot betalning bli rodd från ett ställe till ett annat. På 1840-talet började de s. k. roddarmadamerna få konkurrens av vevslupar, ofta framförda av dalkullor.
Men ännu rådde ingen näringsfrihet så ville man starta en kommersiell verksamhet behövde man ansöka om tillstånd. Den myndighet som fortfarande bestämde vem som fick rätt att bedriva en viss näring var Handelskollegiet. Här är det några varvstimmermän vid Flottans varv på Skeppsholmen som ansöker om att få skjutsa allmänheten mot betalning. De planerar att bygga två vevslupar för ändamålet.
Ansökan renskriven:
Till Stockholms Stads Högädle Handelscollegium
För befrämjande af utkomst och bergning för oss jemte hustrur och barn, hafwa undertecknade, Warfstimmermän, wid Kongl. Majts och Kronans Warf å Skeppsholmen beslutat oss, att bygga Twänne Wefslupar, för att dermed mot betalning betjena allmänheten och såmedelst lätta och befordra communicationen emellan Hufvudstadens särskilda delar med derintill liggande stränder och ställen i Saltsjön; Men som ett sådant byggnadsföretag är med ej så obetydlige kostnader förenadt och wi således icke kunna wåga deri ingå, utan att på förhand äga behörigt tillstånd till wefluparnes begagnande, så få wi nu på förhand ödmjukast anhålla om gunstigaste tillstånd till samma slupars begnande mot behörig afgift, och på de platser eller mellan de stationer Collegium kan tänkas bestämma eller der wi, utan att lägga hinder i wäg wid roddarbryggorne kunna med enskilda bryggägare öfwerenskomma.
Utom de redan anförde skäl få wi wördsammast nämna, att de ofvanberörörde twännw sluparne komma att byggas efter den nyligen förwisade modellen, med roder i hwardera änden af slupen, så att wid landläggning och åter-utläggning någon wändning icke behöfwes.
Stockholm den 30 Augusti 1842
N. G. Arwidsson
J. Abrahamson
Erik Andersson
P. Ohlsson
[Ett till svårtytt namn]
