Den 2 mars 1912 kommer följande skrivelse in till Stadsfullmäktiges beredningsutskott. Det är bl.a. kol- och hamnarbetare som önskar kunna tvätta av sig någonstans efter arbetsdagens slut.
De skriver bl.a. "Som bekant består vårt arbete huvudsakligen uti lossning av kol. Detta arbete är alltid tungt och besvärligt men framförallt i högsta grad orenligt, emedan såväl kropp och kläder bliva fullständigt inpyrda av sot och damm. Förnärvarande föreligger ingen möjlighet för oss, att vare sig vid Värtan eller Stadsgården [...] unna tvätta ansikte eller händer eller erhålla ett bad efter slutat arbete."
Arbetarna beskriver hur de känner sig som en pariaklass (kastlösa) då de tar sig hem smutsiga av sot efter arbetsdagens slut, och att det innebär obehag i kollektivtrafiken för både medresenärer och för arbetaren själv.
Skrivelsen hamnar så småningom hos Stockholms stads Bad- och tvätthuskommitté, vilken inrättas 1917, och på sikt förbättras arbetsvillkoren för arbetarna.
