Sommaren 1886 vill Jeanie Flohrs make Wilhelm Flohr skiljas. En typ av skilsmässa som myndigheterna accepterade såg ut så här: Hustrun eller mannen lämnar landet, båda parter intygar sedan att den bortreste ”af ondska och motvilja öfvergifvit och förlupit” den andre.
Jeanie har nu bestämt sig för att skriva under på att det är hon som övergivit Wilhelm, något hon tvekade starkt inför i ett tidigare brev. Nu skriver hon dock till farbror Alfred:
Den 19 Aug 1886
Bäste Farbror
Att jag icke känner lagen har jag till min olycka alltför tydligt bevisat, men det hindrar mig ej från att tycka det något samvetslösare ej finnas än, att först med muntliga förföljelser och hotelser tvinga en hustru till skiljsmessa och sedan ännu yttermera tvinga henne underskrifva en lögn, ty jag önskade ingenting hellre än att få återvända till Sverige och det är min man och ej jag som ”öfvergifvit och förlupit”. För att emellertid få slut på eländet underskrifver jag, på det enda villkor, att den snöpliga summan af 5000 kr utbetalas och att jag, innan målet afgöres, har säkerhet derför. Det förekommer mig också underligt att lagen ej tvingar min man att underhålla mig under den tid jag år hans hustru. Under fyra månaders tid har jag ej uppburit ett öre, och de penningar han lånade af mamma gingo till hans skulder här i Paris. Vilja ej de utdela penningarne går jag ej in på skiljsmessa, om de så skola plåga ihjäl mig. Jag har ingenting att lefva av och är bra och är bragt till fullständig förtviflan.
Jag ber Farbror förlåta mig allt hvad jag skrifvit, men jag var så viss om, att allting var slut och så börjar allt på nytt igen. Man kan mista förståndet för mindre än hvad jag gått igenom.
Helsa Anna och barnen hjertligt och tusen tack för den hjelp Farbror ger sin olyckliga nièce
Jeanie Flohr
Vänd
Vilja de ej ge mig någon skadeersättning kommer jag till Sverige, det må nu kosta både lif och frihet. Jag är dock ej mer än menniska heller. Jag har haft så svårt få underskrifter, emedan jag skämdes för att säga hvad saken gällde. Det gör väl ingenting att attesten är på franska, ty jag vågade ej sjelf skrifva den.
Älskade Farbror, låt dem ej beröfva mig de fattiga styfrarne
