År 1487 dog en finsk piga i Stockholm under mystiska omständigheter, ensam och övergiven av alla. Hon hade varit anställd hos Mickel Rauka och hans hustru Dorothea. Pigan, vars förnamn inte framgår, påträffades en morgon död i en port i staden. Liket undersöktes av sex betrodda män, som fann märken av hugg och slag på flickans kropp. Vem hade misshandlat pigan så svårt?
Den 21 november 1487 samlades rådhusrätten på Stockholms rådhus för första gången i detta mål. Som första vittne kallades bonden Jöns i Söderby. Pigan hade vid en viss tidpunkt lämnat paret Raukas hus och tagit tjänst hos Jöns, som själv hämtat henne i sin båt och tog henne med till sin gård på Munsö i Mälaren. Där stannade hon endast åtta dagar. Sedan fördes hon tillbaka till huvudstaden, där hon efter ytterligare nio dygn hittades död. Jöns i Söderby vittnade om att pigan var frisk och sund då han hämtade henne i staden, men att hon var sjuk och längtade hem till Finland när han förde henne tillbaka.
Några dagar senare behandlades målet för andra gången. Processen hade tydligen vållat uppmärksamhet i det, vid här tiden, lilla Stockholm och inte mindre än fem medlemmar av riksrådet var närvarande vid förhandlingarna. Dessa leddes inte heller som vanligt av en borgmästare utan av riksråden Ture Turesson (Bielke) och Arvid Trolle. Dessa frågade bonden Jöns rent ut, om flickan blivit misshandlad av honom själv, men Jöns bedyrade att han var oskyldig. Men så småningom kröp det fram att det var Jöns son Peder och en tjänstekvinna som hade fört pigan tillbaka till Stockholm. Och till slut kom det också fram att Jöns ljugit på flera andra punkter. Ett annat vittne hade nämligen berättat att den sjuka pigan själv sagt att hon misshandlats av Dorothea Rauka. Efter flera liknande vittnesmål mot Mickels hustru kallades hon till förhör. Hon nekade till allt – pigan hade inte varit i hennes hus sedan Jöns i Söderby fört tillbaka henne till huvudstaden.
Nästa rättegångsförhandling bjöd på nya sensationella avslöjanden. Denna gång var det bonden Jöns son Peder, som förhördes. Peder vittnade ”rätt tvärt emot sin fader” att pigan inte alls varit frisk. Sjuk var hon då hon fördes från staden, sjuk var hon hos hans far, och sjuk förde han henne tillbaka igen. Då pojken tillfrågades om Dorotheas påstående, att pigan inte varit i hennes hus, svarade han att detta var lögn. Pigan hade gått upp i Raukas hus och stannat där när de övriga tog båten hem till Munsö.
Bonden Jöns kallades till nytt förhör. Nu var han rädd. Han erkände att pigan varit sjuk från det han hämtat henne i Stockholm till dess hon återförts till paret Rauka i Stockholm. Hustru Dorothea erkände till slut att hon slagit pigan men att det aldrig varit meningen att slå ihjäl henne. Makarna Rauka hade förmått Jöns i Söderby att ta hand om pigan av rädsla för att ryktet om misshandeln skulle sprida sig. Och de hade inte dragit sig för att tubba Jöns att avlägga falskt vittnesmål. Dorothea riskerade nu att dömas till döden.
Men familjen Rauka hade känningar bland finare folk och mäktiga krafter trädde i rörelse för att rädda Dorotheas liv. Ingen mindre än fru Ingeborg, Sten Stures maka, inlade hos riksföreståndaren en förbön för hennes liv. Dorothea friades från dödsstraff på villkor att hon inom åtta dagar skulle förlika sig med målsägaren, den dräpta finska pigans far. Men det dröjde drygt ett halvt år, innan förlikningen skedde. Flickans far som rest över från Finland, mottog då en summa av 40 mark, böterna för mordet på dottern.
Du kan läsa hela målet i den tryckta tänkeboken ovan.
